Idag kära bloggvänner så är hormonerna igång. Jag bara går runt och gråter och säger hur mycket jag saknar min farfar Arne. Jag är väl 5 år just nu. Gustav: Men älskling vi är hemma om en vecka. Jag storbölar: Men jag saknar honom nuuu! Gustav ler: du får träffa honom snart. Jag bölar ännu mer, känner att allt är hopplöst: jag vill träffa honom nu. Gustav kramar om mig: Jag förstår det, dumma Brasilien. Hej farfar, jag vet ju att du läser bloggen varje dag! Jag saknar dig jättemycket. Kan vi ses så fort jag är hemma tror du?! Jag pratade med mormor igår, ringde till Boa Vista (norra brasilien där släkten bor) och hon hälsar så gott. Hon mår bra, men är nästan blind. Hon tyckte det var kul att höra min röst. Hon fyller 90 snart och tänk att du fyller 91. Vore det inte coolt om ni hade 200 års kalas när ni fyller 100 båda två?! Eller 201 blir det ju. Jag tror i alla fall att att prata med mormor gjorde att jag saknade ihjäl mig till dig farfar. Jag älskar dig! Puss och kram!
