Jag saknar honom | Elaine Eksvärds blogg

I 31 år var han i mitt liv. Han hade en av huvudrollerna tillsammans med min mamma.

Att han resten av livet har förvandlats till ett minne... Det gör ont. Så fort Gustav och Matheo är ute på promenad och jag får lite tid själv, då bubblar sorgen fram från sitt lilla fängelse där jag tyglar den helt omedvetet. Igår ringde jag upp Elin, som förlorade sin mormor två dagar efter jag förlorade farfar, och lånade hennes öron. Jag behövde inga ord, jag behövde bara få gråta hos någon, en vän. Jag går runt med en sorg, ett sår, en saknad. De säger att tiden läker alla sår, men jag tror att det här är ett sår man bär med sig resten av livet. Jag skriver inte så mycket om honom i bloggen, för det finns inte så mycket mer att skriva mer än att jag saknar min farfar. Varje måldag känns jobbig för han var på högst upp på listan varje vecka i ett år : Träffa farfar och få honom att le ." Nu är han, borta. Jag nämner honom på varje föreläsning, hajar till varje gång jag måste ändra meningen från Min farfar är till Min farfar var . Och den smärtan när jag gör det är så påtaglig, som att få dödsbeskedet igen fast med en tandläkarbedövning - jag kan inte beskriva det på annat sätt. Jag saknar ord, men jag saknar inte sorg. Här kan ni nya bloggvänner läsa om dagen då jag förlorade min hjälte, min farfar ❤.