Han läser varken min blogg eller instagram. Allt han vet är det jag berättar och det är faktiskt inte så mycket. Han läser mig, min stirriga blick och ser att det är mycket nu. Mycket i bröstet. Inte ett drev mer mobbing, trauma och ett par mediala härliga lyxiga bara så creddiga personer att hantera på samma gång. Och dessutom kommentera partiledarnas retorik vid sidan av det och ha semester med familjen på dagarna. Vara närvarande, njuta njuta njuta. Vara i stunden. Han vet inget av detta, men han känner sin fru. När jag lägger Pascal säger han till Paul och Rana: Hoppas att hon inte kommer ner till oss och känner att hon måste umgås. Hoppas hon somnar och får sova. Hon behöver det." Det berättar Rana för mig på en promenad vi tog på Gotland. Utan att vara insatt så fattar han graden av stress och press. Om ilska och förtvivlan, sen garv åt hur absurt det hela är. Att man ens ska argumentera och förklara saker som dessa. Som Paula sa. Gustav är min tysta hjälte vid sidan av. Min ängel. Vi har varit borta från varandra en dag. Men jag klarade mig utan honom. Hur undrar ni? Jag tog ett mirakelpiller som gjorde mig lycklig igen. ;)
