Godmorgon älskade människor. I fyra dagar grät jag i princip så fort någon frågade hur jag mådde. Jag kom trettio minuter sent till en inspelning som jag trodde skulle handla om ekonomi men det var adhd som var temat och Lotta Borg Skoglund, Stefan, Staffan och Anna väntade på mig. Jag bröt ihop på väg dit och när jag träffade dom fortsatte jag att gråta. Anna kramade om mig och frågade om jag ville avbryta inspelningen, alla var så snälla. Men jag lät tårarna rinna stoppade in en prilla under läppen och sa ”Jag är så trött på alla som marknadsför diagnosen är en superkraft, det väl jättebra att jag snorgråter med en prilla i mun och känner mig värdelös för att jag kommer för sent. Min självkänsla är i botten och fångar vi det så kan folk äntligen förstå att adhd är superjobbigt”. Jag vet inte om det var Stefan eller Staffan, men en som satt tyst och lyssnade gav så fin energi och snälla nickningar när jag pratade. Hans respons gjorde att den där känslomässiga baksmällan efter att ha hällt ut sitt liv i en poddd om adhd kändes mindre sannolik. Jag har pratat med min adhd-läkare och han har skrivit ut 60mg elvanse åt mig. Men han tror inte att det är dosen som är problemet. Det är de sociala aktiviteterna som tar slut på mig. Jag måste börja acceptera att jag inte klarar av mingeltillställningar, för mycket folk eller längre sittande middagar. Att konstellationer av mycket folk och en massa kallprat inte är den bästa ekvationen för mig. Att det som man kanske ”borde” göra och andra tycker är kul inte är kul för mig, och det måste få vara ok. Jag har under så många år stått i dilemmat av att lugnt få ladda batteriet i ensamhet men känna mig tvungen att vara med i konstellationer för att inte hamna i utanförskap. Jag har värderat mig själv som vän efter hur mycket och många jag umgås med dem och ibland ställt upp på andras mått av värdefullt umgänge trots att det kanske tagit musten ur mig. Om jag inte lyckats hålla tider eller missat en födelsedag så har jag känt mig urusel och självkänslan har åkt rakt ner i källaren. Men nu när jag vet att planering är min akilleshäl och sociala tillställningar med mycket folk tar slut på mitt batteri så kan jag förekomma det och försöka skriva in saker i kalendern när jag pratar med kompisar och tacka nej till de där tillställningarna. Jag vet helt enkelt mer om mig själv nu än jag gjorde förut nu tränar jag bara på att kommunicera det på ett kärleksfullt sätt. Fan vad härligt det är att bli äldre. Jag tror jag har hittat tillbaka till den där lilla flickan som i första klass ägnade rasterna åt att sitta på trottoarkanten och hackade små sten med ett leende på läpparna och lugn i bröstet när hon såg andra barn leka tillsammans. Jag kände varken sorg över att inte leka med dem eller ensamhet att sitta själv. Jag tyckte det var skönt att se på och kände att jag fick ladda batterierna i ensamhet. Tills den där fritidsledaren oroat frågade varför jag inte lekte med de andra barnen. Oroligt har jag försökt leka med andra barn, tonårsgäng, tjejgäng, stora event med kändismingel, släktträffar där man inte hinner prata ordentligt med någon utan hattar av förklarliga skäl runt i plaskdammsdjupa samtal med få ”annars då”. Jag har gjort allt det där i så många år och nu äntligen har jag som 40-åring lämnat skolgården där 30 barn leker kull, satt mig på trottoarkanten bredvid den där sjuåriga lilla flickan med lockigt svart hår, plockat up lite stenar och hackat lite. Vi ser barnen leka, vi ser stora tjejmiddagar, vi ser sittande middagar där folk kallpratar med utmärkt vett och ettikett som vi aldrig hade behärskat men det är helt ok. Vi ser semestrar i flödena där massa kompisfamiljer hyr stora hus tillsammans, vi ser perfekta midsommaraftnar och sociala tillställningar. Vi gläds åt deras glädje från vår trottoarkant, sen tittar vi på varandra.Jag: Visst ser dom ut att ha det bra.Lilla Elaine ler: Ja, jättekul. Jag: Men du, visst har vi det bra här.Lilla Elaine suckar lättat och svarar: Jätte-bra här.Så skålar vi med varsin sten och hackar vidare från vår trottoarkant när fritidsledaren oroat kommer förbi och frågar: Ska inte ni leka med de andra? Vad gör ni här alldeles själva?Vi: Vi har det alldeles utmärkt här, du behöver inte vara orolig. Vi mår bra.Fritidsledaren rycker på axlarna och går vidare med orden: Jahapp, om ni säger så.Ja vi säger så.❤️
