Jag tror ni har förstått att jag går igenom en liten vänskapskris. Den kommer gå över, men jag behöver vädra lite på vägen dit. Ett svek kan väcka så många tankar och egenskaper i en själv. Jag tycker att den sanna Elaine med sina fel, brister och skador från barndomen kommer fram. Det är rätt nyttigt om man använder det rätt. Jag blev ju mobbad under hela mellanstadiet och just i det här sveket är det den Elaine som dyker upp i mig. Jag har blivit skvallrad om. Jag borde sätta ned foten men visar istället förståelse på en gång. Varför? För att jag är rädd för att jag inte ska få vara med att leka. Visst är det absurt samtidigt som det inte är helt konstigt heller. Mobbing sätter sina spår. Jag tycker man ska förlåta, men jag tycker också att man inte behöver skynda läkningsprocessen. En vänskap har fått en fnurra på tråden. Ibland är inte ord som "du var dum", "Förlåt", "Jag förlåter dig", "låt oss leka igen" någon större medicin för den där fnurran. Ibland får man bara låta tiden läka såren. Tyvärr är det här inget ovanligt bland de vänner som har kommit och gått. Jag är väldigt snäll, det har folk rätt i. Men utnyttjar du det så har jag också en järnridå som kan gå ned. Utnyttja inte min snällhet. Järnridån går ned för dumma människor som min pappa och kanske fyra andra varelser. Men den går aldrig ned för folk som uppriktigt ber om ursäkt och inser vad de gjort fel. Vi gör ju alla misstag ibland. Det vet jag.
