Jag har aldrig älskar bloggen så mycket som jag gör nu. Jag läser alla kommentarer med spänning och igenkänning. Tänk att jag inte är ensam och ni är så många som håller mig i handen. Jag tokläser alla artiklar och böcker jag kan. Jag är snart igenom halva Från duktig flicka till utbränd kvinna. Den är så bra och jag nickar mig igenom meningarna som jag hört folk säga uppgivet till mig genom hela livet. Nu kan jag äntligen förklara stt jag varken är arrogant lat eller hysterisk, jag har adhd. Ni kan bara tänka hur ängsligt det är för mig som offentlig person att ha uppmärksamhetsstörningar. En icke offentlig person blir betraktad som arrogant och ointresserad men har man adhd som offentlig så kan du lägga på Diva… Jag är livrädd för att tappa fokus när folk kommer fram till mig på stan så jag är säkert skrämmande fokuserad i min ansträngning. Haha. Men jag vill vara snäll, få varje person att känna sig värdefull. Vem fan är jag? Inget mer än du. Jag vill att du ska känna så när vi ses att jag värdesätter dig och att jag är en snäll varelse, egentligen. Trots alla utbrott jag fått genom åren och ni veteraner har bevittnat i bloggen och offentligheten. Herregud.. det förklarar en del. Men samtidigt är jag tacksam för min brist på impulskontroll när det gäller folk som förtjänar den. När Alex och Sigge dragit några raljanta slutsatser och lögner om mig i sin podd då älskar jag att jag säger ifrån direkt med emfas… samtidigt som jag innerst inte vill lägga tid på gubbsen. Men ska jag på ett mingel och jag vet att de är där så kanske jag ”glömmer” ta medicin för att låta impulserna gallopera fritt för herrarna. Haha. Nej då var inte oroliga. Bara lite oroliga😉. Jag vet inte inte om jag berättade om besöket igår. Två timmar och nio olika områden kartläggs på en niogradig skala. Man behöver uppnå 5 på skalan för att klassas som adhd. På åtta områden hade jag 9 på en 9-gradig skala, på den sista låg jag mellan 8 och 9. Herregud alltså! Det förklarar så mycket! Jag längtar efter att sluta leta efter saker. Evelyn och jag har en helg bara hon och jag då hon är lite hängig och nu i denna stund kan jag inte berätta var fjärkontrollen är. Den är lite överallt och jag blir förvånad över var jag lagt den varje gång. Jag spenderar så mycket tid åt att leta efter saker varje dag. Snart är det förhoppningsvis slut på det. Innan genombrott så kommer ett mindre sammanbrott. Jag har inte tränat på tre veckor, ätit skit lika länge och bara legat platt för min diagnos. All fokus är på den för att sen få lösningarna. En vän fick sina ”glasögon” igår och hon sa att det var helt otroligt. Tröskeln för att göra pappersarbete försvann. Så mycket som kändes som bergsbestigningar gjorde hon utan att tänka. Istället för att ha 25 tankar i huvudet hade hon två. Herregud! Jag längtar så! På måndag ska vi snacka medicinering jag och läkaren. På måndag är det minijulafton. På fredag är det julafton för mig och Gustav för då får vi svar på så mycket, så så mycket. Jag längtar efter ”glasögonen”. Jag vet inte om jag frågat det men kan ni som fått medicin berätta hur det blev för er redan första dagen? Stor kram, jag kan inte tacka nog och jag läser precis ALLT ni skriver❤️
