Jag tycker det är så skönt när man är ”above” flödet, när det som kändes förut inte längre känns. När verkligheten utanför sociala medier kryper under skinnet, på ett bra sätt. Som Evelyns blickar, leenden och ”dags att gå upp” varje lördag och söndag. Barnens kramar, Gustavs ord och nära vänners sällskap. Jag känner att tillvaron sakta börjar bli till det bättre från sommarens dramatik. Jag känner ingen ilska, bitterhet eller ens avund i mitt bröst. En preskriberad historia har lett till omständigheter vars konsekvenser alltid kommer vara som de är. Och det gör absolut inget alls. För nuet är så bra. Jag tycker att sluta snusa, deala med nattångest och andra saker är lättare när man har full förståelse för varför allt är som det är. Jag blev utsatt som barn. Jag har delvis ett självskadebeteende kvar , I guess. Men jag försöker leva bättre och sundare och jag tycker att jag gör ett riktigt bra jobb. Vi stressar lite väl mycket men njuter också för den här tiden då barnen är små varelser som tjatar, gnäller, skrattar, pussas och ropar mamma till förbannelse, den tiden kommer inte att komma tillbaka. Jag är så tacksam och vi njuter till max mellan varven, ganska ofta till och med. Gustav och jag är på den bästa platsen någonsin❤️
