Igår fick jag ett utbrott som hette duga. Eller nej, utbrott kan man inte kalla det men jag blev arg. Helt obefogat för föremålet för ilskan kan inte rå för att han är man, ändå kan jag tycka att män är så hopplösa att de inte förstår eller känner som oss kvinnor i vissa frågor. De har ju inte en kvinnokropp så biologin gör ju sitt. Det var ungefär såhär. Jag: Jag har mens, fattar du det. Gustav: Ja, jag förstår att du har mens. Jag: Men du fattar inte hur det KÄNNS! Han: Eh näe... Jag: JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD! Gustav sitter som ett frågetecken och jag stormar ut (barnen sov, no worries) med två böcker som jag får för mig att jag ska läsa ut innan ilskan lägger sig. Står i hissen och den stannar på jävla 3:e våningen där min bror från en annan mor, Faje, bor och kliver in i hissen där ett åskmoln står. Ett av de farligaste djuren som finns - en förbannad hona. Han ser rädd ut men kliver ändå på hissen. Faje: Är du okej? Jag muttrar: Jag hatar män. Faje ler försiktigt: Ok.. Jag ska köpa en prinsesstårta till min höggravida fru. Vill du promenera av dig ilskan med mig? Jag: Ok... Vi är tysta en stund. Jag: Faje, säg ingenting som gör mig arg nu för då kanske jag sliter av dig skägget. Faje skrattar nervöst och frågar försiktigt: Har du bokat tid med din psykolog? Ilskan bubblar i bröstet, jag blir vansinnig, kastar båda böckerna på Faje och säger: DU ÄR DUM I HUVUDET! Kan jag få vara arg UTAN att känna mig som en mentalpatient?! Faje plockade snällt upp böckerna åt mentalpatienten han hade tillfällig övervakning av. Sen vägde han sina ord ordentligt. Idag skämdes jag lite, men bara lite. Gustav och Faje har skrattat åt deras tillfälliga galenpanna och jag har sagt förlåt. Sennblev det försoningslunch på Prinsen. Gustav var busy och jag var förstående. /Elaine, tog notan, fifan.
