Jag har heldagskurs idag och efter det ska jag till Arlanda och hämta min älskade best man Stefan. En hel sommar är han här. Jag är på en ganska skör plats på det personliga planet. Jobbet är inga problem, men vid sidan om det så orkar jag inte kallprata eller så. Vill vara med mina närmsta och prata på riktigt. Eller ännu bättre, bara sitta tysta i varandras sällskap och veta och vara. Sånna sällskap är sällsynta men jag har faktiskt ett helt gäng sånna. Jag har för övrigt en liten kris i min mammaroll. Den växer i takt med att ammandet minskar. Matheo har ju alltid sprungit till mig när jag har kommit hem. Kommit till mig när han varit ledsen. Nu är han hellre med sin mormor, pappa och barnflicka än med mig. Han tycker nog att jag har blivit konstig för jag går runt som en yr liten mamma med dåligt samvete och bekräftelsebehov. När vi leker jagar-lekar så är det alltid jag som jagar och Matheo springer till sin pappa skrattandes. Jag undrar om det har satt spår i honom. Igår sa jag till Gustav att vi var tvungna att leka jaga-leken där Gustav fick jaga. Matheo sprang ändå till Gustav... Jag har världens sämsta mammasjälvförtroende just nu. Det är som alla kroppsfixeringarna försvann när jag blev mamma. *Poof* sa det bara och det var ju fantastiskt. Men så kom något helt nytt i dess ställe; "du-är-en-dålig-mamma-djävulen" landade på axeln. Min djävul är riktigt tung dessa dagar. Skulle behöva skaka av mig'na. Tips?
