Den frågan har jag fått några gånger på bloggen. Det är konstigt vad det är tabulagt att både säga att man är ensam och vill ha vänner. Jag skrev om det för något år sedan och det blev en lång fin tråd i kommentarsfältet som ni hittar här. Så hur tusan skaffar man sig vänner? Jag ställde mig själv den frågan när jag bodde i New York 2007. Jag tyckte det var extra svårt att skaffa kompisar i en storstad där alla redan var upptagna med sitt. Jag märkte att ett sinnestillstånd gjorde att folk backade och det var när jag fick panik och kände att jag måste få vara med! Då tog de sin flykt eftersom jag förmodligen inte tillförde något som vän när jag var sådär klängig. Men man behöver inte heller spela svår. Det blev min motreaktion och då tyckte folk att jag var märklig som inte ville följa med på fest eller dylikt "Vad har hon som är så viktigt framför att träffa nya personer i en ny stad?". Svaret var "absolut ingenting", jag satt i min lilla etta i Queens och spelade svår för mig själv. Jag kände mig urdum. Men sen gjorde jag det som helt klart gav mig nya vänner, jag började med olika aktiviteter. Min huvudaktivitet blev Afrikansk dans. Alla tjejerna var kära i trummisarna och dansläraren på Djoniba dance center och i omklädningsrummen fick jag, som höll mig utanför dramat, vara rådgivare till alla brudar. Och dessutom kunde jag fläta och dessa tjejer hade ju som högsta dröm om att få vara svarta, men de fick nöja sig med svarta frisyrer. Jag fick verkligen hålla coolet när tjejerna äntligen frågade om jag ville ta en kaffe efter dansen. Äntligen fick jag vänner! Det var så kul och jag blev bästa vän med två israeliska tjejer Ruth & Bosmat. De blev mina Meryem och Berivan of New York! Gud vilken härlig sommar det blev till slut. Så mitt heta tips är aktiviteter i alla dess former oavsett om det är att börja gå i kyrkan eller dans. Båda delarna gav mig vänner när jag inte hade några.
