Jag läser om folkmordet av kurder i Afrin. Jag har sett videos av både skadade och mördade barn. Mördade för att de växt upp på fel sida av en landsgräns, fel folk, fel religion, fel fel fel. Jag blir så dyster. Det här är ju bara en av många saker som pågår i världen. Slaveriet av svarta i Dubai, i världen. Bar våldtas i Sverige och anmäls för förtal när de vågar bryta tystnaden. Det är så mycket Jag har varit glad ett gäng dagar. Jag har inte tänkt på världen. Jag har tänkt på köksstolar, barnböcker, drömt om illustrationer till detsamma, gosat med barnen. Varit lycklig. Så ser jag barn i åldrarna av mina barn, mördas i krig. Jag skäms över att jag haft ett leende på läpparna, tänkt på vardagliga saker några dagar. Jag tittar på andra som ler och undrar "hur kan du le, vet inte du hur världen ser ut. Gör något för världen och le sen." Jag projicerar mitt för närvarande självförakt till förakt till alla som gjorde det jag gjorde igår - log. Såklart är det fel av mig. Vi måste le och skratta emellanåt för världen är mer vacker än ful. Men just nu ler jag inte.
