Hur är det att ha en dotter som polisanmält dig fler gånger för saker du vet har skett men aldrig skulle erkänna. Hur är det att bära på sånna sanningar men leva i en lögn där du är ensam. Hur var det att ha två föräldrar som aldrig gav dig kärlek förutom på familjefotot. Vet du själv att något gick sönder i dig när du inte fick den anknytningen som barn? Känner du att något är fel på dig precis som jag känner att det är fel att jag misstänker precis alla män som är i närheten av barn, alla. Men jag försöker motarbeta känslan. Jag kan betrakta de känslorna. Kan du betrakta dina eller är du helt uppslukad och kan inte se hur sjuk du är? Gråter du den 26/7 dagen då du fick en dotter en gång i tiden. Låtsas du att det regnar? Låtsats du att du inte har tre barnbarn som aldrig kommer få träffa dig för att din dotter skulle göra dig illa om du ens skulle försöka. Riktigt illa. Hur känns det? Blir du ledsen? Finns det en liten pojke som sitter på huk i den gamla äckliga gubbens kropp. Finns han inne i mörkret och gråter, längtar efter anknytning och kärlek som hans föräldrar aldrig gav honom? Finns du där? Eller är du förlorad, själen bortsuddad för en sjuk man som tagit din - den oälskade lilla pojkens - plats. Jag tror ingen vill eller väljer att bli pedofil eller sexualförbrytare, jag är säker på att något är riktigt trasigt i skallen på dessa människor. De har inte tagit sönder det av egen kraft därför kan de inte beskyllas helt och hållet. Men just för att de är så trasiga ska de inte vistas bland andra människor. Jag har ibland velat ringa polisen för att pappas fru inte ska behöva bo hos honom. Han är dömd för misshandel av henne två gånger tror jag, en gång vet jag. Hon har varken kraft eller förstånd att ta sig ur hans grepp. Hon är en av de "afrikanska kvinnorna" som blev kvar. Han som han valde ut när männen kom och visade upp henne hemma hos oss då när jag var tonåring. Hon tog min nyckel och låste min dörr med orden "you're not welcome here". Nu har jag min egen nyckel, mitt eget hem. Jag hatar henne inte längre, jag hatar hennes fångvaktare. Nyckeln hon tog från mig på 90-talet blev nyckeln till hennes fängelse. Men jag kan inte rädda henne. Jag vill inte vara i närheten. Jag har tre barn. Men jag hoppas att folk i deras närhet tar henne därifrån.
