Jag sitter här på Arlanda Express och hjärnan känns helt tom på blogginlägg. Jag har bloggat flitigt i fyra år och har ambitionen att göra det i många fler. Men så kom jag på att tänk om det bara skulle ta slut på bloggidéer, att jag plötsligt känner att nu har jag sagt, allt. Det finns inte mer. Läskig men samtidigt en befriande tanke att inte behöva fatta ett sånt beslut. Hur skulle ni reagera om jag bara: Sorry älskade bloggvänner, det var allt jag hade. Tack för att ni följde med dessa år." Jag hade blivit rätt snopen av det, men glad att jag slapp fatta ett sånt trist beslut själv. Än så länge är det ingen fara på taket. Tror jag. /Elaine, försöker återuppliva hjärnan på ett tåg från Arlanda till Stockholm.
