Godmorgon folket. Jag har känt mig lite krasslig och därför inte kunnat träna på två dagar. Det låter fjuttigt för en neurotypisk person men för mig med grav adhd så sätter det allt ut balans. Jag fungerar bra på jobbet. Hyperfokus deluxe som jag aldrig tänkt på förut, men vilken kapacitet hjärnan har då. Hade linjechefer för lokalvårdare i rummet och jag namnen Arne till vänster om mig, Mattias snett till höger och känslomänniskan (precis som jag) Eva satt längst till vänster. Jörgen är jag fullkomligt kompisförälskad i, vilket stort hjärta. Hemma fungerar jag sämre. Jag sover sämre, äter mer socker. I natt kunde jag inte sova, hade hjärtklappning och grubblade en hel del. Smällde i mig en hel påse Ahlgrens bilar. Hade det varit ett busig grej så hade det inte varit en big deal och egentligen är det inte en big deal. Men jag ser verkligen vad ADHD och bristen på de nitiska rutinerna orsakar. Jag blir desperat efter socker om jag inte får i mig ordentligt med sömn och träning. Jag var vaken till 02.00 och sov till 04.30… Jag hänger mig åt saker som ger näring till mitt grubbel som att lyssna på delen av avsnittet som Haveristerna ägnade mig och förstår plötsligt varför vita män kallar mig lögnare och att Axel i podden är fullkomligt galen. Skapar konspirationer om att jag hittat på en ort som har två flygplatser när jag landade i Ronneby och skulle ta taxi till Malmö för flyget hem. Han säger att när han hör mig tänker han ”Oh the white lady has han opinion”. Vem är vit? Hahaha förlåt nu fick jag upp en bild av Jimmie Åkesson som ryter ”Vem är brun!” mot Per Bolund i Svt:s partiledardebatt. Hälsa Axel att jag är brun och han ska ge fan att referera mig som ”the white lady” av det enkla skälet att jag inte är det. Vilken läskig och på något sätt manisk människa som till och med letar grammatiska fel och kommatecken för att få hata en person.Exakt så grubblar jag och blir förbannad om vartannat. Sen går det över och jobbet sätter igång igen. Jag hade den finaste publiken igår och Gustav tyckte att jag hade de fulaste byxorna. Jag tänkte på mina barndomsvänners mammor i orten som sa till oss barn: När du jobbar på fina kontor och har framgång, kom ihåg att hälsa alltid på städarna.” De sa det med både sorg och hopp i blicken. Hopp för att deras barn skulle gå längre och visa mer respekt för framtidens städare.❤️ Eva, jag är så glad att du är en av de cheferna. Alla därinne var väldigt empatiska. Jag träffade Patrik häromdagen. Det var ett fint möte och längesen. Det är så mycket jag vill skriva om skjutningarna i USA. Men jag måste få processa det lite först. Hur mår ni?
