Jag har varit helt slut i huvudet idag. Högt tempo på kontoret och svårt att beta av allt som ska göras. Men avstressning är träning, det ger mig fokus och närvaro särskilt med barnen efter en hektisk dag. Drog på mig träningskläder 30 minuter innan hämtning av Matheo för att inse att Gustav skulle på aw idag. Så det böev en lätt stressad Elaine och tre barn. Eller stressad är fel ord. Sorgsen. När jag inte får röra på mig så blir jag sorgsen. Så när jag hade lagt barnen så slog jag på Ted, trots att jag hade sett den förut. Jag älskar filmen, syskonkärleken. Som en flod av tårar i mitt bröst efter filmen. De ligger kvar. Hottar säkert ett tillfälle att gråta ut imrgn. Det är inte för missad träning utan för missad möjlighet att få ut stressen som bor kvar i mig. Eller det är större än så. Det är enkelt att göra barn. Men att få ihop en vardag med hela familjen är för mig en gåta. Gustav växer mer och mer i mina ögon. När jag bekymrar mig över att Matheo springer och leker med andra, medan hans lillasyster längtar efter sin storebror "theo". Då är Gustav lugn. Jag: Jag längtar tills Pascal blir större så han och evelyn får leka. Gustav ler: Evelyn kommer ha egna vänner. Och där hittar tårarna ut, utan träning. Godnatt på er❤️
