Jag lämnar Matheo på bio med sin kompis Arvid och mamma Jaqueline. Pascal och jag går upp till Medborgarplatsen medan vi väntar och möts av detta. Bara sådär. Nordisk front, rasister protesterar för att få bort rasfrämlingar från Sverige. Sånna som jag, sånna som många av oss. Helt oanmält protesterar de mitt på Söder. Folk runtomkring blir oerhört provocerade. Jag blir mer sorgsen. Jag beslutar mig för att prata med dem. Det blir både tårar och skratt märkligt nog, men de var väl förvånade över att jag var trevlig mot dem och genuint nyfiken på hur de tänkte. De: Du är ju en rasfrämling så trots att du är assimilerad till vår kultur så hade du nog fått åka hem. Jag: Hem? Tycker inte ni att jag är svensk? De: Vad tycker du själv? Jag: Finns inget att tycka, jag är svensk sen är min mamma från brasilien. Hur ser ni på mina barn?" säger jag och pekar på Pascal i vagnen som tittar upp mot dem och ler med sina blå ögon och blonda hår. Jag ser att de blir förvirrade. De: Är det ditt barn? Jag: Ja. Alla mina tre är ljusa och blåögda. Får de stanna då? De: Troligen, men man får göra en genetisk utredning. Jag: Gör det på er själva så blir nog förvånade. En av dem: Jag vill skydda mitt folk. Jag: och jag vill skydda dina barn oavsett vad de har för färg. Jag berättar om min bakgrund, vad jag kämpar för och att jag skulle göra allt för deras och allas barn. De släpper garden lite. Jag: Jag hatar inte er, ni gör mig ledsen. Att ni ser mig som en rasfrämling. Jag kommer på mig själv med att försöka hålla tillbaka tårarna. De märker det och blir obekväma. En av dem: Vi hatar inte dig specifikt, vi vill bara skydda vårt folk. Jag pekar på min hud: Det här grabbar det är ett pigment som ger mig bättre skydd i solen än ni får, men det ger mig varken dansfärdigheter eller ökad sannolikhet till att råna en bank på vägen hem. Jag vänder mig mot den ena: Men du skulle inte låta mina barn leka med dina för att deras mamma är en "rasfrämling". Han tvekar: Jo, klart mina barn kan leka med dina. Jag: För att de är ljusa. Han: Ja.. men vi skulle ju inte umgås privat. Jag ser honom i ögonen och pekar på honom: Du, jag skulle släpa över dig hem till oss och äta hos dina barns kompisars "rasfrämling" till mamma och så småningom skulle du börja kalla mig Elaine istället. Han ler: Ja, men jag kanske kan komma hem till dig. Jag ler: Ja, det skulle du. Jag lagar en jättegod spagetti och köttfärssås. Tumult uppstår på torget och jag känner inte det är säkert att vara där med Pascal. Jag tittar på en av dem innan han ger sig iväg och säger: Du är bra. Du ÄR bra. Släpp hatet och generaliseringarna om oss och du kommer märka det." Han ler och tackar sen säger jag: Ta hand om dig." Och vet ni vad han svarar? Han svarar: Ta hand om dig du med Det var stora ord från en som 15 minuter innan såg mig som rasfientlig.❤️
