Idag gjorde jag studiebesök i det regelbundna livet. Det där man har lite rutiner och kanske gör saker som jag annars har visat lågt intresse för. Babysim och babyrytmik. Fan säger jag bara, hur har jag kunnat missa detta? Svaret är enkelt. Jag har varken gått i mammagrupper eller varit mammaledig. Jag har varit med mina bebisar och de har hängt med mig på mina jobbdestinationer och varit lyckliga för det. Men idag hängde Pascal och jag med Gaby på babyrytmik. Gaby är den mest avslappnade och uppstyrda personen jag känner på samma gång. Så chillad och koll på läget i ett och samma paket. Vi skulle ta en fika idag men hon drog med mig till babyrytmiken och Pascal ääääöskade det. Jag känner att jag vill hoppa in i en mammagrupp och göra alla babyaktiviteter som bara finns för Pascal var så lycklig. Får så dåligt samvete för de andra två men samtidigt går det ingen nöd på dem. Jag såg förresten era kommentarer kring hudfärger och att jag hade lagt negativa värderingar i min egen hudfärg för Matheo. Jag förstår att det kan uppfattas så men av olika skäl så berättade jag inte hela konversationen för att det blir för privat. Men jag ville ändå dela med mig av det som väcktes i mig utan att för den delen säga att det var rätt av mig. Jag har så pass god självkänsla nuförtiden att jag kan dela med mig av mina svagheter som förälder och ni som väljer att peka och säga "Gud vad dålig du är" just när jag vågar visa att jag inte varit så bra. Det säger lite sig självt tycker jag. Men just i denna situation förstår jag inte vad som var så dåligt. Jag kommer till det snart. Men när det gäller tillkortakommanden. Jag kommer fortsätta att våga berätta mina tillkortakommanden oavsett reaktioner. Det blir ärligare så. Sen ni som inte förstår den känslomässiga biten kring det här med hudfärg, jag utgår från att ni är vita och har ingen aning helt enkelt. Det märkliga var att många av er drog slutsatsen att jag var hård mot Matheo när det enda jag berättat i bloggen var att jag blev ledsen över en liknelse han gjorde om min hudfärg. Är det hårt att bli ledsen över något ens barn säger? Är inte det sunt att visa att det finns saker som gör mamma och pappa ledsna och även folk där ute? Jag har berättat för Matheo att jag blir ledsen när han pratar stolt över att han har en morfar som är bandit inför andra. Jag skammar honom inte för det, jag berättar att det gör mig ledsen. Men ni menar att man ska cencurera sånna känslor annars är jag för hård? Jag skulle vara försiktig med att diktera hur andra med annat pigment än er själva ska känna i olika situationer. Precis som jag inte dikterar hur hbtq-personer ska känna. Jag dikterar inte av ett skäl - jag har ingen aning. Är ni fler med blandade familjer som kommit in i hudfärgsdiskussionerna? Jag har vänner vars mörkhyade barn kommit i ett självförakt i femårsåldern. Så sorgligt. Det hade jag med. Jag kom över det i högstadiet.
