Häromdagen kom jag hem från Gustav och pratade om det jag pratar med er om nu ADHD. Jag är ledsen att det tillfälligt blir en ADHD blogg men det här är så jädra stort för mig. Gustav har börjat läsa en bok han tycker påminner mycket om mig. Att han tar mig på allvar, läser på och bekräftar betyder så mycket. Jag har alltid tagits för dramatisk, ”mycket” och annat. Men den lättnaden när jag tas på allvar i detta är inget annat än kärlek. Jag kan inte ha andra omkring mig än de som tar det på allvar och säger allt annat än ”superkraft” Har ni läst boken? Är den bra?
