Igår kväll berättade jag för första gången för Gustav hur jag blev mobbad under mellanstadiet. Det har hamnat lite i skymundan för det min pappa utsatta mig för var ju mycket större. Att ha blivit mobbad har lämnat ärr i mig och när jag bytte skola från Bredäng till Långbrodalskolan så såg jag till att hitta ett gäng där jag kunde vara trygg. Det visade sig vara det populära gänget och de tog verkligen hand om mig. Det var skönt därinne mellan de populära väggarna. Jag märkte dock med tiden att jag gillade nördarna mer men av rädsla av att bli mobbad igen så höll jag mig till coola gänget även på gymnasiet. Jag kan än idag sörjan att jag inte hängde med nördarna. De som vågade vara utanför de coola gängen och bara vara sig själva❤️. Idag kan jag känna att de "coola gängen" är familjer som träffas upp, dricker cava och grillar på sina tomter i Älvsjö medan barnen leker. Jag känner mig utanför trots att jag inte vill vara med... En del av mig säger att jag borde vara med och hänga med familjerna. Inte för att jag vill utan av ren överlevnadsinstinkt. Visst är det märkligt. Men det känns som skolgården ibland. En annan del av mig vill inte. Jag är ju en kuf för många. Jag tar upp de obehagliga samtalsämnena på föräldramötena, mejlar rektorn direkt om jag hör att fler elever upplever nån lärare obehaglig, jag vill inte ha med mina barn i sammanhang där vuxna dricker, jag kan inte kolla på en film utan att irritera på på hur många repliker män får och objektifierade roller kvinnor får, jag är feminist, barnrättskämpe och jag är vegan. Plus att jag tränar massor! Wohoooo en sån vill man ha med att grilla och skåla med ?. Man kan tro att jag är en moralist och kanske rätt tråkig. Men jag kan faktiskt skratta åt mig själv och tycka att jag ska "slappna av" ibland. Man kan säkert tro att jag tror mig vara förmer än andra och dömande, men jag är för upptagen med att tänka på min egen otillräcklighet för att kunna ens komma på tanken att döma andra för sina. Kanske kan man också tro att jag är en sån där ”cool” familjemamma som dricker cava och utbyter artighetsfraser i samtal djupa som en vattenpöl. Men jag går nog lite för djupt iböand, jag vet inte hur man kallpratar. Kallprat don’t live here, däremot bor en nörd här. Samtidigt känner jag att jag vill förenas med tanken att jag nog är en nörd som trivs bäst med andra nördar som inte hetsar att dricka eller har på sig det senaste. Jag vill berätta för mig själv att det självvalda utanförskapet är helt ok, ja kommer inte dö eller att bli mobbad. Jag jobbar på den känslan just nu och Gustav hjälper mig. Jag är Ferdinand som trivs bäst vid min korkek, fast mitt hus och umgås med min familj och några enstaka vänner. Det är helt ok. Känner ni igen er?
