Mammas skor är bra skor tycker Pascal och jag är så glad att han är fri i sin person. Han är ju bara tre år och vi gör så gott vi kan för att inte förstöra hans person. Gustav säger "vad fina skor" medans jag kan säga "de ser obekväma ut". För högklackat är det, därför har jag aldrig på mig dom. Pascal säger "det är mammas" och tar fram dom ur garderoben och bär dom som två skattkistor på fötterna. Älskade unge. Jag vill ju att varje person och barn ska få utvecklas till sin fulla potentiella utan att bli normförstörd. Därför tänker jag noggrant på vad jag säger till mina barn samt hur jag uppmuntrar dom, men jag tycker det är svårt. Jag älskar att i hemlighet räkna och beundra Matheos fräknar på näsan när vi pratar om kvällarna, men jag säger inget om dom för jag vill inte att han ska tänka på sin kropp eller utseendemässiga drag. De är bara där, det är inget med det. Hur gör ni för att låta barn i er omgivning få bli fria utan att tvingas in i rosa eller blått?
