Vi har precis kommit hem från en stund i flygplansparken i Bredäng hela familjen. Jag sov till 11.00 men var också vaken till 04.30 i ett takstirr. Med den energi jag har så känns det så bra att få leka med barnen, krama om Gustav och spela lite fotboll med Matheo. Han vill förresten inte spela basket längre utan har fått en kärlek till fotboll. Det är så kul att han bara vill gå ut med en fotboll och spela med pappa i timmar. Så nu gav jag mig fan på att göra det också, PK-mamman i mig står inte ut med att det ska vara en pappagrej. Så jag spelade asdålig fotboll med Matheo, hängde i målet och svingade mina ben i luften och var en orangutangmålvakt. Både Matheo och jag garvade så att vi kiknade. Och jag hade heller inga snälla skott mot honom, jag är en vinnare. Så jag sköt raketskott som inte var i närheten av mål men Matheo garvade över hur ocurlande mamma jag var på fotbollsplanen och sa ”mamma du har ingen nåd”. Sen peppade han mig och berättade hur jag skulle skjuta. Älskade unge. Så nu äter hela familjen lunch, jag passar på att vila. Sen ska Matheo och jag fånga 10.000 steg i Älvsjöskogen för att ”det är bra med kondition i fotboll” och sen ska vi eventuellt lira lite orangutangfotboll igen. Så jag har en liten depp paus i sovrummet. Jag ska kolla på Love is Blind efter vår promenad. Det är som ni säger. Balans i livet, varken svart eller vitt. Jag behöver inte berätta precis varför jag är ledsen men jag kan berätta att jag är det och visa mina små val i vardagen av att försöka må bättre. Tid med barnen och tid själv känns som en bra balans. Skratt och tårar får plats på en och samma dag, det är inte en sån tokig blandning. Inte djupa tankar och ytliga serier heller. Tack snälla för att ni är här och skriver. Det tröstar på ett sätt jag har svårt att beskriva. Det var därför jag gav er namnet bloggvänner en gång i tiden. Det känns verkligen som ni känner mig och har mig i den lilla men ändå viktiga del i vardagen jag nu väljer att dela. Jag kommer vara mer på bloggen och mindre på instagram/sociala medier. Mest för att Some får inte mig att må bättre, tvärtom. Det är inte så att jag inte unnar folk perfekta liv, kroppar och semestrar. Jag tycker bara inte det känns så äkta just nu. Älskar er. Avslutar med en fin bild av mig och Matheo 2012❤️. Tänk att vi skulle spela fotboll 9 år senare och hans händer nästan är större än mina nu. Galet!
