Igår såg Gustav och jag en dokumentär med Jim Carrey. Vilken man och vilket djup bakom denna skådis som vi känt sedan 90-talet. Han sa något som fastnade. Vi kan göra det vi ogillar och ändå misslyckas så det är lika bra att vi försöker göra det vi älskar. Hur underbart var inte det citatet? Jag tittade på hans linjer i ansiktet, hans skägg, hans blick. Han verkade så landad och i harmoni. Som honom vill jag bli när jag blir stor tänkte jag. Linjer ansiktet, blicken, kanske inte skägget. Jag tittade på Gustavs linjer och hur fina de är. Jag har inte fått några än, men när jag får dem ska jag högakta dem. Och så ska jag ha samma lugn i blicken som Carrey. En man som förstår hur man får en hel värld att skratta förstår mycket. Det inser jag nu.
