Första jobbdagen sedan jullovet. Tusan vad mysigt det har varit att vara hemma ändå. Vasamuseet och andra äventyr har vi gjort. Sen är det så kul att fått upp intresse för mat. Jag planerade redan igår för vad vi ska äta ikväll. Igår så hände en bra sak tror jag. Jag följer en hel del föräldrar till barn med Williams syndrom. Det var en mamma som jag trodde hade lagt upp en bild på sig själv. Hon är en sån som verkar söka sexuell bekräftelse och hon lägger ofta upp sensuella väldigt fina bilder på sig själv. Inget fel i det tycker jag. Vi har alla våra faser i livet. Men efter att ha tittat en gång till på en bild så insåg jag att det var hennes fyraåring som om hon lagt upp en sexualiserad bild på. Bilden är nu borttagen och de bor i ett annat land så det känns ok att skriva detta. Dottern fick en fake tatuering på svanken, en tribal. Bilden var tagen bakifrån där håret är utsläppt och hon har ett par baggy byxor ner hasade precis ovanför rumpan. Texten mamman skrev var att hennes fyraåring kan tas för en 24-åring och hon måste kanske låsas in och "lol". Sen en massa hashtags till williamssyndrom så man kan hitta bilden. Jag tänkte på det där med att inspirera istället för att döma. Det var viktigt för mig att mamman förstod att jag inte dömde henne utan ville skydda hennes dotter. Men fan vad svårt att formulera sig. Jag började med att berätta att jag själv var en överlevare av sexuella övergrepp. Jag sa sedan att både hon och jag är två kärleksfulla mammor till två flickor med WS. Sen skrev jag att jag visste att hon var den bästa mamman ***** kunde ha. Sen drog jag upp statistiken för barn med funktionsvariation och faran med att både ta och göra bilder som dessa sökbara. Bilden togs bort på tio minuter utan ett ord. Jag var både lättad men också tyngd av samvetet jag gav mamman. Hederstankar finns också i mig, men jag försöker alltid att övervinna dem. En fejktatuering på axeln av mussepigg på en fyraåring är helt ok. Men en tribal i svanken och dessutom ta kort på barnet i en topp och baggybyxor. Nej. Eller tycker ni jag är överkänslig? Det är faktiskt tack vare att Lady Dahmer sa till mig att inte sexualisera barn/Matheo en gång då jag fotade honom med Molly och skrev "matheo har en flickvän". Hon skrev så fint "kan vi inte bara låta barn vara barn. Barn leker, ettåringar har inte flickvänner." Tack vare den händelsen så tänkte jag till och har burit det med mig och kunde göra en snarlik handling igår. Vågar ni säga till föräldrar för barnens bästa?
