Jag läste en gammal dagbok som jag gör ibland. Värst vad mycket jag har glömt. Men det här var en kille som jag nästan hade kommit över. Av gammal vana så kikade jag in på hans FB, inte för att jag fortfarande var kär utan för att det var så mina fingrar var vana att navigera via datorn. 2007 när FB fortfarande var nytt, när vi precis lämnat Myspace och FB inte fanns som en app. I dagboken spekulerade jag kring hur lång tid det tog att komma över en kärlek. Någon sa att det tar hälften av tiden man varit tillsammans. "Bad news för de som varit tillsammans i 30 år" tänkte jag och tröstade mitt brustna hjärta med att det skulle vara läkt om tre månader. Samtidigt hade jag ju varit kär i Thom i sex år. Visserligen när jag var barn, men ändå. Ola i två år. Jonas i fem år. Herregud. Så det kan ju inte stämma. Men oj vad den teorin tröstade då. Från hjärtat till kroppen. Att komma tillbaka från en graviditet sa någon ska ta lika lång tid som en graviditet, minst. Det låter rimligt. Så åtta chins om sex månader. Det är något jag ser fram emot. Jag har nästan två i mina armar och det tycker jag är bra. Det visuella får komma i framtiden. Jag får inte fokusera på det nu, men måste säga att stadiet "nästan i mål" är lite jobbigt. Man är ju människa och jag skulle så gärna komma tillbaka. Vad har ni för snitt tid på att komma över olyckliga kärlekar? Jag vettefan om jag någonsin kommer över folk. Alla som kommit in i mitt hjärta, det är inte många, de har alltid en liten plats kvar. Det jag högaktade försvinner inte. Ok Tom och Ola, ni var prinsar för barnet Elaine. Det fanns faktiskt ingen direkt logisk förklaring till varför jag var kär mer än det visuella som hela skolan var kär i med mig. Haha. Men annars de som man mött på ett själsligt plan. Det mötet finns såklart kvar. Är det inte så för er också? Men det är skönt när man kommer tillbaka. Då vanans makt inte är där längre och man kommer på sig själv med att inte ha tänkt på den där personen som upptagit all ens tankeverksamhet förut. Att det till och med var väldigt längesen. Så ler man. Men så blir man samtidigt lite sorgsen för det där fina som var, det finns inte mer. Bara i mitt minne. Men även det började blekna. Men så finns det något som tröstar en. Och det är mötet med den stora kärleken. Helvete vad stor kärleken blev. :)
