God lördag mina bordsdukningar. Jag har precis varit på ett danspass och ska skjutsa runt barnen på olika bestyr och playdates. Det var sån jädra glädje på dansen och sen jag var ute med Läckbergs samling av folk så har jag varit så glad. Det är så sällan jag umgås med en grupp av kvinnor men tusan vad roligt vi hade. Jag har haft sån fin kvalitetstid med barnen också. Det är helt underbart att umgås. Och det roliga är att till och med att nån bloggläsare som leker hobbypsykolog blev förbannad på att jag hade kul med kvinnor och vin en kväll så kunde jag inte sluta le. Förut brukade jag gå igång på sånt och bråka med missunnsamma varelser, men jag vill inte gå ner på den frekvensen utan vara kvar uppe i glädje där min glädje är din glädje och din glädje är min. Det är en sån himla fin energikälla att kunna glädjas med andra istället för att bli avundsjuk och avfärda flådiga tillställningar till ytliga bara för att vi inte känner varandra. Men jag märker att när jag ger sån frekvens min energi och mina bokstäver så sjunker jag i frekvens och märker att mungiporna gör det också. En sån himla bra lärdom. Så jag ska stanna där uppe där jag kan glädjas med andra och andra med mig. Den cyniska bitterheten är inte värd ett besök under det korta liv vi har. Tänk folk som ständigt är det. Gud. Jag var i alla fall på hög frekvens idag med bland annat Kristina (keyyo) som var med i Läckbergs gathering men också går på samma dans. Herregud vad grym hon har blivit. Inget bittert där inte, bara mentalt glitter fifan. Jag vet att jag länge velat inspirera kvinnor och män att sätta ner fötterna mot bittra själar, men jag börjar nå ambitionen att sätta fötterna i motsatt riktning gå några meter och sätt ner dansfötterna i stället. De är inte värda vår energi, de är värda terapi. Fifan.
