Min relation till basket är tudelad. Jag började i 1:a klass för att en kille hade kallat mig ”jävla n-ordet” när jag missade att ta emot en passning från honom på gympan. Jag blev så rädd och ledsen och ville inte att det skulle hända igen att jag bad mamma hitta en basketträning åt mig. Och där någonstans, trots att det var ett rasistiskt uttalande som tog mig till baskethallen, så hittade jag kärleken till basketen och framförallt mitt lag JKS. Vi var riktigt duktiga och hade riktigt bra stämning mellan oss. Vi var ju förortstjejer med extra skinn på näsan som fick göra studiebesök i finorterna som Lidingö, Södermalm och ibland i det som kändes som hemma - Rinkeby och Akropol, vårbygård och alla andra orterna. Mammor sålde bakelser under matcherna och hela familjer samlades för att vråla sitt pepp. Vi älskade det! Men tiden gick och jag fick chans att spela för det som då hette Capitals. Gabby och jag hamnade i ett socialt väldigt speciellt lag som var baskettalanger men några sociala talanger var de inte. Mobbing hängde i luften och ”hej” fick man inte av artighet utan bara om man var tillräckligt bra på basket. Så man tränade inte alltid för att bli bra på basket utan för att få den där grundläggande respekten som man önskade från sina lagkamrater. Det var ganska olidligt och jag hade önskat att vi hade haft en coach som gjorde mer än att se vårt basketspel utan det sociala spelet som satte sig på psyket hos oss som kanske inte var stjärnorna i laget. Han var alldeles för tekniskt fokuserad och socialt ointresserad tror jag faktiskt. Men en sjukt bra coach, på sitt sätt. Matheo har börjat visa intresse för basket och vill gå på basketläger vid fryshuset - platsen där både Gabby och jag inte har de bästa av minnen från tjejerna i vårt lag. Men så sjukt skönt att vi hade varandra där. Det är tudelat för mig att Matheo vill det för jag blir så orolig att han kliver in i en sport som kanske har kvar de där tendenserna som jag tror Jordan är upphovsman till. Så som han var i dokumentären The Last Dance påminner så mycket om hur tjejerna betedde sig mot oss. Kanske är det en grej som pågick under 90-talet. Kanske har det dött ut? Herregud vi var tonåringar, men trots det kan denna snart 40-åriga kvinna känna obehag och det magont som tonårselaine kände då. Hon som åkte till Fryshuset två gånger om dagen ett helt sommarlov antingen för att bli bra på basket eller för att få ett ”hej” från sina lagkamrater. Jag tror det var en blandning som man inte ska behöva känna i ett lag. Oavsett hoppas jag att Matheo får kärlek till basket med lagkamrater som lyfter och hälsar samt en coach som ser det tekniska och sociala spelet i basketlaget.❤️
