Jag hade mycket bättre självkänsla när jag studerade retorik på Södertörns högskola. Jag insåg saker då som jag önskade att jag hade insett som tonåring, som att jag inte alls tyckte om att hänga i coola gäng utan trivdes bäst med "nördarna" som kunde mycket om lite men också hade humor. Humor är tecken på intelligens. Tyvärr så hängde jag en del med coola tjejer i gymnasiet och coola basketkillar som inte kunde annat än att se coola ut. Extremt tråkigt sällskap om du frågar mig. Men. Efter studenten så gjorde jag om. Lärarna hade helt klart några favoriter på Södertörns högskola och som då frireligiös nyfrälst och ganska hårt dömande pingstvän så hörde jag inte till favoritskaran. I can't blaim them, haha. Så det gick några självgoda studenter (inte alla, bara några få) och tog simtag i sin självgodhet och känslan av att vara "coola gänget". Jag njöt av att vara den frivilliga "tönten" med långa kjolar och alltid bibeln i väskan. Gud vad längesen det var nu. Även om jag inte är stolt över min religiösa tid så är jag stolt över den självkänsla och självvärde jag lyckades ha på min "lilla kristna ö" på södertörns högskola. Jag brydde mig inte om jag inte var med på nån studentpub med de coola stundenterna, brydde mig inte att de umgicks med varandra och inte jag var med. Jag visste vad jag ville och baserade inte mitt värde på att vara med dom. Jag och min gamla studentkompis på retorikprogrammet - Klas Lindberg! Jag önskar att jag hade en gnutta av det i mina svaga stunder i Älvsjö. Jag har lärt känna så många härliga föräldrar här som är lika chillade som oss. Jag vet jag låter lite självgod när jag säger det, inte meningen. Ni vet de som kan skämta, garva och inte vara så perfekta hela tiden. Inte den här vi bjuder er-ni bjuder tillbaka-hetsen. GAAAAAH, den stressar mig. Men så ser jag dessa perfekta Barbiemammor (inte ett utseende, bara en stereotyp jag bygger upp) så går med perfekt leende och lite lätt stressad blick men skulle aldrig någonsin visa en svag sida. Ni vet sånna mammor som alltid ser ut så här när de är hemma. Det skulle aldrig någonsin ertappas med att se ut så här hemma. De lagar mat åt hela familjen medan de roddar karriärer och har koll på allt i skolan. Skulle man plinga på dörren hos dom skulle de se sådär förvånade ut med ett perfekt leende medan håret skulle flyga i Carolafläkt perfekt och de skulle förmodligen mata en förbiflytande fågel medan de frågar om Pascals födelsedag - SOM DE SÅKLART MINNS - var bra. Dessa jävla mammor stressar mig! Barbiemammor. Dom är säkert inte så på riktigt men det känns så. Barbiefamiljer också som hinner med barnens alla aktiviter, träna, göra karriärer OCH UMGÅS MED HELA VÄRLDEN. Jag får sån dålig självkänsla och vill vara med samtidigt som jag verkligen inte vill det. Sitta där och ha det "trevligt" medan vi utbyter perfekta meningar på allt vi hinner med och hur bra allting är. Jag skulle vilja lägga en riktig Stimorolfis i ett sånt sällskap och säga att jag är Stimorolberoende och gasig i magen men annars är allt HELT ok. Jag ser hur barbiesällskapet ler stelt, låtsats att inget hänt och pratar om något annat perfekt i livet eller jobbigt som de klarade "Helt ok" fast vi alla vet att det gick SÅ jävla bra. Pingts-Elaine, var är den där självkänslan du hade förr i tiden. Är det nån som känner igen denna stress av perfektion runt hörnet som vi alla borde skita. Coola gänget. Jag vill vara med mitt gäng. Min familj. Känna mig bra trots att vi inte umgåtts med en käft på hela påsken. Jag är social men inte för att ha det "trevligt" som en promenad med en labrador. Jag vill garva läppen av mig och veta att andra kan göra det med. Jag vill inte hänga med labradorer.
