Innan ni läser det jag skriver så vill jag att ni ska veta att det var en socialarbetare som räddade mig ur det helvete jag hade hos min pappa varannan helg. Jag tror att majoriteten av alla socialarbetare jobbar för barnens bästa och brinner för dem. Sen finns det ett fåtal socialarbetare som blundar och tvivlar på barn och oberoende vuxna. Det är detta fåtal jag syftar på i detta blogginlägg - jag vill alltså INTE dra en hel bransch över en kam. OK. Jag blev tipsad om den här artikeln av en bloggvän och mådde illa. Jag länkar till artikeln, men jag vill varna för att den är djupt obehaglig. Det som jag tycker är värst är att omgivningen slog larm till Socialen men de gav mamman och styvpappan umgängesrätt trots det. Jag tänker på pojkarna och Socialen i Västerås. Nu har både jag och en annan utomstående polisanmält och orosanmält mamman. Pojkarna berättade för mig att de uttryckligen sagt att de varken vill eller vågar bo hos sin mamma. Idag är det en månad sedan de tvingades till ett boende där man ska utreda huruvida de ska få bo hos en förälder som misshandlar dem fysiskt och psykiskt. Jag tänker på de åtta år som jag träffade socialarbetare som varken trodde på mig eller mamma. Åtta år av sexuellt utnyttjande. Borde dessa socialarbetare åtalas? Finns det ens sådana möjligheter i Sverige. Jag tänker att om en socialarbetare vet att hen kan bli anmäld för att ha bortsett från barns egna berättelser och polis och orosanmälningar från oberoende personer och barnen utsätts för brott hemma. Borde inte en sån sak vara medbrottsligt? Vi har ett systemfel i Sverige där så många tvingas umgås och bo med sina föräldrar. Har ett sånt åtal skett i Sverige? Vad tänker ni? Är jag för hård? Jag tänker som sagt bara på barnen och deras rättigheter/upprättelse! Och jag tänker inte på alla socialarbetare utan de socialarbetare som inte gör sitt jobb.
