För tre veckor sedan träffade jag två pojkar som anförtrodde sig till mig när jag berättade att jag blivit utsatt för min pappa och att många vuxna blundade för det. De fick ett sorts ljus i ögonen när jag berättade det, som att det fanns vuxna som var snälla. De berättade att de rymt från sin mamma för några veckor sedan. De tog sig till deras pappas jobb och sa att de inte ville tillbaka till sin mamma. Hon slår oss, säger att vi har förstört hennes liv. Kör ut oss i skogen stänger bilen och låter oss frysa utanför medan hon pratar i telefon. Jag blir så ställd när jag hör detta. Pojkarna gråter och är rädda för att några veckor efter att de rymt och trots att mamman vet var de är så efterlyser hon dem till polisen. Så pappan anklagas falskt för att ha kidnappat dem och förlorar vårdnaden. "Men det var ju vi som rymde till pappa för att vi är rädda för mamma. Men det är ingen som lyssnar på oss." Säger den äldste pojken förtvivlat. "De lyssnar bara på mamma för att hon har ett sånt där jobb". Han menar ett ansett jobb. Nu ska de tvingas träffa en förälder de är livrädda för och inte vill bo hos. Gång på gång har de berättat för socialen i I deras stad att de inte vill bo hos sin mamma, att hon slår dem och inte ger dem tillräckligt med mat. "När vi ber om mer mat så säger hon att hon ska ha det till sin matlåda på jobbet nästa dag". Pojkarna är magra, rädda och ledsna. Vi kramar om och tröstar dem. Polisen kommer för att föra dem till sin mamma. Pappan gråter förtvivlat. All konspiration riktas mot honom trots att barnen uttryckligen säger att de vill bo hos honom att de är rädda för mamman. Mamman säger att pappan manipulerar barnen. Jag tycker det är så läskigt när myndighetspersonal som ska se till barnens bästa inte lyssnar på barnen utan ser dem som lättmanipulerade objekt utan en röst som väger något. Jag hade tur när jag var liten. Jag erkände viskande att jag sett porrfilmer hos pappa, men jag förnekade att han visat dem. Jag sa att det var mitt fel, jag hade satt på filmerna själv. Det var allt de behövde från mig. Ett litet erkännande så de kunde dra slutsatsen att min pappas miljö inte var lämplig för ett barn. Pang och besök under övervakning i två år. Det beslutet fattade socialen. Då slutade övergreppen. Det var mitt fall. I detta fall skriker barnen ut vad deras mamma har gjort. De kräktes tre gånger av rädsla när polisen körde dem tillbaka till sin mamma som de är livrädda för. Får det verkligen gå till på det sättet? Är det någon i Socialtjänsten som vet? Jag såg barnen gråta förtvivlat när polisen kom för att hämta dem. Den yngste sa "Det borde inte få vara så här. Barn borde få vara hos den som de vill. Inte som de är rädd för". Alla vi vuxna grät med barnen och såg byråkratin ta dem strängt i händerna och ta dem till någon som misshandlar dem. Om man hamnat hos en socialtjänst som inte gör sitt jobb, exakt vad gör man då? Om man som förälder tvingas skicka sina barn till en som misshandlar eller förgriper sig på sina barn. Ni vet att det är verklighet för många barn. De sviks av myndighetspersonal som inte lyssnar på barnen utan lyssnar på manipulativa föräldrar som påstår att barnen har "fantasier". Vad gör man? Pappan har förlorat vårdnaden och har inte hört ett ljud från sina barn sedan de lämnades över till sin mamma. Är det ens lagligt?
