Det är inte många som får ihop det där med att vara extrovert men tycka att kallprat är bland det värsta som finns. Jag tänkte att jag ska förklara hur i alla fall jag fungerar. För jag lider inte av social fobi eller främmande folk som kommer fram och pratar - tvärtom så älskar jag det! När ni bloggvänner gör det så är det så innerligt för det är nästan som att ni redan känner mig och kallprat kommer aldrig utan vi pratar oss varma om saker ni känner igen från det jag skrivit. Vi blir varma rätt fort.❤️ Så varför denna rädsla för nya föräldrar. Nya föräldrar är andra vuxna som varken valt prata med mig eller jag med dom. Våra barn har valt varandra och det kan bli lite trevande kallprat i början - det är DET som skrämmer mig, inte föräldrarna. En liten liten för mig svajig bro av prat som jag ibland kan springa över för snabbt och berätta något alldeles för personligt för att börja varmprata direkt. Det kan vara alldeles för fort för vissa om man riktigt ser hur de tänker ”Oj” och glider över till väder och vin. Och där står jag och känner mig som att jag har kidnappat dem känslomässigt med det som blev alldeles för too much too soon och känslokladdigt prat för dom. Tro mig, det har hänt. Så problemet är egentligen inte rädslan för kallpratet från andra föräldrar utan rädslan för att jag säga något plumpt och för personligt för dom. Jag brukar förvarna alla nya jag lär känna att jag är plump men snäll och menar inget illa men kan också missa när saker landar fel, ”jag vill gärna ha chans att be om ursäkt så säg gärna till mig om jag sagt något fel” brukar jag säga. Men de flesta päron jag blivit vänner med har faktiskt inte blivit skrämda av mitt varmprat, några har jag nog skrämt bort. Så jag är nog rädd för att göra bort mig i den vingliga kall-prats-bron. Thats it! Men shit vad tacksam jag är för att jag klarat kallpratet några gånger och fått vänner för livet❤️
