Min man och jag pratar ibland om rasismen som folk med annan etnisk bakgrund får här i Sverige och han kan inte föreställa sig att det kan vara så illa. Och jag blir alltid lite passivt aggressiv när han säger så för han kan inte föreställa sig för att han är en vit man. Han behöver inte föreställa sig, han behöver lyssna på svarta personers upplevelser. Och Gustav är bra, han gör det. Han har lärt sig att sluta säga "men är det verkligen så illa" för då får han min heliga ilska över sig. Jag är ju en väldigt ljus mixad tjej så jag blir nog förskonad mycket och trots det har jag stött på rasism en hel del. Jag dejtade mest svarta män som singeltjej en gång i tiden och då såg jag hur svarta män har det i Sverige. Hatet de får från oftast andra vita män och rädslan från vita och äldre kvinnor. Jean-Daniel, ett ex till mig, som såg ut som ett fotomodell och som jag tänkte borde vara skyddad för att skönheten liksom räddar honom. Rasister ser ingen skönhet i svart, alls. Jag frågade honom hur han stod ut med alla blickar och folk som bytte plats när han satte sig på tunnelbanan. Han sa bara "Det är min vardag, det du ser är bara lite av det jag får varje dag". Jag tror vem som helst hade blivit deprimerad för det hat man får baserat - inte på något man gjort eller sagt utan - på ett genetiskt lotteri. Det är inte klokt. Jag känner så starkt att jag vill lyfta mina svarta bröder och be mina vita systrar och bröder att ha koll på rasismen i er direkta vardag. Det är dags nu. Det har varit dags länge, men det är alltid dags nu. Kolla hudskalan på ditt jobb. Fråga din chef vart dina svarta kollegor är, vart dina kollegor med utlandsklingande namn är. Låt ingen rasistisk kommentar på släktträffen få gå oemotsagd. Om rasistiska uttryck lämnas oemotsagda får orden vingar och lever vidare till framtiden där våra barn ska växa upp. Låt inte det ske. Låt framtiden vara ljus. Dina ord som stoppar rasismen är ljuset barnen får vistas i i framtiden. Tack.
