En vecka på det nya året och jag är lika inspirerad som om det vore dagen innan nyårsafton. Jag älskar ju utmaningar och experiment som syftar till det goda. Gustav är så glad över den jag har blivit sedan veganutmaningen. Att se mig stå i köket och hacka lök. Det har han kanske sett tre gånger under våra tio år tillsammans. Nu har han sett det varje dag i en vecka. Gustav ler från matbordet: Kan jag hjälpa till med något? Jag ler förvånat: Ja, du får gärna riva morot medan jag hackar löken. Gustav: Ok! Det slår mig att jag aldrig frågat om han behövt hjälp i köket. Mat är bara något som skulle avklaras. Vi har haft en deal, jag städar, plockar undan allt och han lagar maten. Men vad fint det var att få frågan efter bara några dagar som ny köksmästare. Gustav medan han river morötterna: Jag gillar den du blivit sedan du blev vegan. Jag ler: Gör du? Gustav: Ja, titta på oss. Tillsammans och umgås under matlagningen och hjälps åt. Jag: Jag gillar det också. På tal om gilla så ska jag ta ut mina flätor imorgon. Jag ska ha afrot istället. Flätorna är som att ha små små rep som hamnar framför ansiktet hela tiden. Blir tokig. Pascal är helt underbar. Det händer så mycket. Han har lärt sig gunga sig själv i babysittern och han är väldigt nyfiken på mat redan nu. Han är förmodligen den som kommer att ammas under kortast tid. Vi får se hur länge han vill. Han har redan nu börjat bita tutten och så gjorde Evelyn när hon ville sluta. Dock efter 14 månader. Gud. Tänk att det här kan vara sista gången i mitt liv som jag ammar. Känns så fruktansvärt. Det är det mysigaste som finns.
