Jag tappade rösten igår efter föreläsningen för Volvo personvagnar. Så nu sitter jag hemma snällt och bokar av allt kul jag skulle gjort idag och imorgon. Det är lite stressande men samtidigt så är det bortom min makt. Jag är lite stressad över saker som jag skulle behöva leverera imorgon som en kvällsföreläsning, en inspelning med tips och dessutom en föreläsning på fredag. Jag minns inte hur lång tid det tar för en röst att återhämta sig. Man tappar den i alla fall jävligt snabbt.Jag berättade aldrig om mitt samtal med Jennie igår. Hur ängsliga vi båda blir kring folk som ibland är varma och sen plötslig kyla. Jag förstår faktiskt inte den alls, eller hur jag ängsligt kan stå kvar och undra om jag har gjort något. Det dumma är att jag står där i känslomässigt limbo istället för att bara ta min kropp och gå därifrån. Och ibland behöver det inte vara kroppen utan det kan vara flödet i sociala medier som gör mig osäker. En person som kanske visat värme och entusiasm kan plötsligt bli kort och kall. Känner ni igen typen?Hur förhåller ni er till dem? Jag vill bara avlägsna mig utan nån dramatik, men samtidigt vill jag ju också berätta varför jag avlägsnar mig. Men då är jag rädd att det blir dramatik. Det här är ett fenomen och ett folk som jag stött på massor av gånger i mitt liv, men aldrig vetat hur jag förhåller mig till dem. Jag tänkte försöka lära mig det på det mest kärleksfulla sättet som går, om det går.Har ni ett recept på hur man gör som jag kan få låna?
