Jag har alltid gillat att träna med de som är bättre än mig just för att det är sån inspiration. Att springa med Paula är en resa. Hon är alltid 20m framför mig och det är som att en tråd håller i hennes huvud från luften och hennes fötter bara snuddar marken. Samtidigt så ser hon så jävla stark ut när fötterna nuddar marken, kvinnan är bara muskler. Själv springer jag efter och känner mig inte riktigt som muskelpaketet hängandes i en tråd utan jag känner mig som två vikingline skepp med ankaret nere i asfalten för varje steg jag tar. Jag tycker kontrasten är så jävla rolig att jag blir full i skratt när jag springer efter henne med andan och skratten i halsen samtidigt. Imorgon ska vi kötta Årstaviken på morgonen och vet ni, om några månader springer jag bredvid Paula. Lika stark och en tråd till himlen fäst i huvudet. Sådeså!
