Ibland ruvar tårarna i en annan del av kroppen utan att jag riktigt vet om det, det sätter sig bara som en oro och rastlöshet. Ni har nog aldrig varit så värdefulla för mig som nu. Att verkligen få känna igen mig i det ni skriver och se andra aspekter som barndomstrauman. Jag såg ett klipp som en följare på facebook delade och som några av er har lyft som aspekt när jag visat hur lättskrämd jag är. Den här fick mig att bryta ihop samtidigt som den fyllde mig med hopp om hur det kan bli i framtiden. Att så många barn utsätts och får detta toxiska påslag av stress. Tydligen är det väldigt likt Adhd-symptom utan att vara det. Många får felaktigt diagnosen adhd när det egentligen är skador från trauman i barndomen. Jag vet inte vad som är mitt men jag ska verkligen kolla att se som gör utredningen har koll på trauman. Ni kan se filmen jag såg här, värd varenda sekund Jag är rätt trött på hur mycket jag får betala för det pappa gjorde mot mig som barn. Trött på att känna mig så jädra udda och knäpp på grund av en knäpp peddopappa. Varför låser man inte in dessa människor på livstid? Vi utsatta får ju livstidsdomar av konsekvenser resten av livet. Livstidsdom för barn, 5000 kronor i böter för pappa. Sinnessjukt är vad detta är och jag känner mig sinnessjuk emellanåt...
