Jag frågade mamma om hon hade bilder från vår person som gick bort för två veckor sedan. Hon tog ett djupt andetag och sa "Sen nån gång kan jag lämna påsen vid er dörr". Häromdagen fick jag ett sms från henne och en påse full av minnen väntade på mig. När jag ser påsen inser jag också varför jag gör fotoalbum varje år, hehe. Men jäklar vilket steg det är att gå fram och titta på bilderna. Jag la sorgen på paus och tröstade andra familjemedlemmar, sök in in deadlinen, fick med största sannolikhet Corona och nu när jag börjar bli frisk så... Ja nu är sorgen nära. Är ni också så att ni lägger sorgen på hyllan för att ni inte orkar ta den just nu? Är ni också så ibland? Det är för mycket som det är med Corona i världen. Alla konsekvenser som kommer därtill. Jag tänker att jag kan inte vara ensam om detta. Att förlora en nära anhörig och samtidigt jonglera jobbmöjligheter, egna hälsan, barns välmående och mycket mer. Jag har det bra jämförelsevis med majoriteten. Jag tänker de som förlora sina närmsta människor och förlorar jobb samtidigt och hamnar både i en sorg och ekonomisk otrygghet. Jag tänker mycket sånt nu. Jag distraherade mig med bok, debattartiklar, bli sjuk själv och ja.. nu är det inte mycket kvar att distrahera mig med. Jag ska berätta allt sen, måste bara ta steget att dyka in i den där påsen och vara beredd på sorgen som kommer över en sen. Ha en fin kväll alla och så roligt att så många gamla och nya är tillbaka här. Kram på er!
