Farbror Mats vakar vid farfars sida. Läkaren säger att han högst har några dagar kvar. Katariina och jag skyndar oss för från jobbet för att hinna ta farväl från farfar. Jag sitter i taxin mot Banergatan 89, kanske för sista gången. Tårarna bara sprutar. Jag trodde jag var förberedde men man är aldrig förberedd för att ta farväl från någon man älskar så mycket att hjärtat nästan brister. Jag vill inte säga "Hej då farfar", men jag måste. Det känns som att hjärtat ska gå i tusen bitar, jag är ledsen på ett sätt som jag aldrig har varit med om förut. Jag har twittrat ut att jag vill hitta en tatuerare och det verkar gå vägen. Farbror sa att vi ska anstränga oss att försöka vara vid lite gott mod när vi kommer, men det känns svårt. Jättesvårt. Jag tror att även om jag kommer gråta ögonen av mig så kommer farfar förstå att det är för att vi älskar honom. Be gärna en bön att farfar får en fin sista tid, med så lite smärta och så mycket kärlek som möjligt. Tack snälla ni. ❤ Kram från en väldigt ledsen Elaine Just det, för er som inte är troende går håll-tummar-alternativet precis lika bra förstås. Tack❤ kram
