Det var så mysigt att vara tillbaka i Gävle och dessutom när familjen var med. Jag hade en föreläsning för cirka 200 lärare, kuratorer och annat folk där. Det är alltid lite nervigt med pedagoger eftersom de väntar sig handfasta verktyg, inte bara skratt och inspiration. Det slog mig just att det är så här livet kommer vara i ett år framöver. Gustav och Evelyn kommer hänga på mig på jobb land och rike runt. Går det över Matheos förskoletider så får ju även han följa med. Jag planerar att amma Evy lika länge som Matheo - fram till inskolningen av förskolan och det blir augusti nästa år. Då tänker jag mig en sluta-amma-boot-camp igen till en trevlig destination. Förra året var det Bomans hotell i Trosa med Stefan och Daniela. Gud vad roligt vi hade och vad tuttarna blev stora den helgen. Men det var också ledsamt och jobbigt. Jag var egentligen inte redo att sluta amma, inte Matheo heller. Det var mer pressen från omgivningen som gjorde att jag slutade. Matheo var ju så stor och pratade rätt tidigt så han kunde ju säga "Tutte" glatt, gå fram och ta den som en flaska inför folk. OCH han såg ut att vara två år, minst. I Brasilien ammar ju folk i två år i kombination med mat, det är normen i mitt andra hemland. Här är det ju sex månader och det skulle jag aldrig fixa. Jag är alldeles för påverkad av brasiliansk kultur. Jag önskar att jag var starkare och stod över folks reaktioner vad det gäller amning. Lite gör jag ju det för 14 månader är inte vanligt i Sverige. Hur tänker och gör ni mamas?
