Jag stod med Pascal i vagnen på tunnelbanan mot Norsborg. Plötsligt kommer en tjej som ser ut att vara grannens barn, fast några år äldre. Äldre tonåren. Hon stannar upp och med sänkr blick säger hon Hej, jag heter Emelie. Jag är 23år, hemlös och behöver hjälp för att klara natten. Kan ni ge mig pengar. Hon var inte härjad av gatorna, än. Hon var varken drogad eller hade en bild på en familj eller barn som behövde sjukvård i nåt land långt borta. Det är första gången jag möter en odrogad svensk tjej som trillar igenom skyddsnätet som ska finnas i Sverige. Jag blev chockad. Jag tror fler blev det. Chockad över att fattigdomen och missären kryper närmare. Man måste stå i bostadskö från födsel för att ha chans på hyresrätt eller ha ett kapital för att få tak över huvudet. Ha rika föräldrar.. Jag har ofta sagt att jag inte hade haft en chans om jag varit ungdom idag med de förutsättningar vi hade då. Tänk om jag hade bott hos min pappa då, om jag inte haft min mamma utan bara omgärdats av en peddopappa. Inte kunnat köpa eller ens hyra en lägenhet. Då hade jag kunnat vara Emelie. Det krävs mindre för att hamna på gatan idag. Ett skevt samhälle fungerar som en rutchkana dit. Emelie fick inte svar från någon av oss som stod där. Hon gick vidare och frågade nästa skara personer samma sak. Jag tittade på hennes ryggtavla och ville ropa, ta hennes arm och ta en kaffe. Fråga vad som hänt och hur jag kunde hjälpa henne. Hon drabbade mig, kanske för att hon kändes som mig. Hemskt egentligen att vi bryr oss mer om vi känner oss nära personen. Precis när jag skulle gå efter henne vällde människor på tåget och runt vagnen med Pascal. Det kändes inte säkert. Men en dag ska jag träffa henne igen och prata. Har ni träffat henne och eller haft en liknande erfarenhet?
