Godmorgon mina fina! Jag tror jag har vaknat upp med en känslomässig baksmälla av det största mode eventet i Sverige - Elle-galan. Allt var fantastiskt arrangerat, Cia Jansson var helt lysande på scen och Lili Assefa hade gjort ett helt magiskt event. Alla tacktal var underbart rörande och galan kändes "snällare" eftersom väldigt många kom utan plus en så man irrade runt som en osäker liten kyckling. Eller det kanske bara var jag som var osäker? Jag ska berätta mer om det snart men först gänget som tog mig under sina vingar till Elle-galans look. Ann Åström hade sedan länge lovat att styla mig och hon jobbar tätt ihop med Emelie Jarnell som vann årets designer 2018. Jag sa att jag gillade guld och jag fick guld. Jag sprang på henne på galan, hon ska även göra min outfit till min 40-årsfest och jag litar på henne fullt ut och säger bara "Gör vad du vill, bara jag kommer kunna dansa!" och hon ler så där inifrån på riktigt kramar om mig och säger att jag är drömkunden. Haha, är man smått analfabet i mode så känns det ju skönt att få hjälp av en Einstein i det samma. Ann Åström är kanske den goaste personen du kan träffa och sån skicklig stylist. Hon försedde mig med skor från Mango och smycken från Strömdahls Stockholm. Det var Ann och Emelie som snackade ihop sig kring looken och jag satt bara så tacksam och glad att få den där hjälpen. Sen Mikaela Söderlund som hade en sån stressig dag då alla vill bli sminkade av henne såklart. Men sånt fint jobb hon gör. Har så dåligt samvete över hur stressad jag var också. Nu när det var tv-sändning och allt så skulle man vara där prick prick i tid. Se så fint hon sminkade mig.💛 Nu till den känslomässiga baksmällan. Höga klackar och kallprat är min sämsta gren. Min adhd-medicin började gå ut vid 20.00 ungefär när modevisningen satte igång. Min läkare har skrivit ut attentin till mig som är ren amfetamin, men trots att det medicin för mig så tar det emot att ta amfetamin för att man ska kunna klara av en fest. Det går lite emot mina principer och blir kortslutning i logiken för mig - ska jag ta amfetamin så ska det vara för att behandla min diagnos, inte gå på fest.Aja, jag får väl ha grav adhd på galan då, tänkte jag och försökte förbereda mig mentalt för att det skulle bli jobbigt. Och det blev det, inte så mycket på galan men i mitt huvud.Den där jädra adhdhjärnan började grubbla och ha sig. Med eller utan medicin så tycker jag ALLTID att det är så svårt med de sociala koderna på mingel och framförallt i vissa tjejgäng - jag har aldrig lyckats knäcka den sociala koden där och jag har alltid upplevts som "för mycket" för många neurotypiska kvinnor. Sen ska man veta att just på röda mattan kan det finnas inslag av cynism att vissa är inte där för att möta människor utan möta de med störst kändisfaktor. Den där kombinationen gjorde mig ängslig inför kvällen men jag blev också motbevisad. ❤️Klart det fanns inslag av cynism folk som log stort för att man trodde de var glada att se en men så var det mest att man skulle agera fotograf. Men sånt är inte jobbigt för då vet jag att det är varelser som jag kan agera fotograf åt och sen avlägsna mig ifrån. Men också, på uppsidan och som raserade mina fördomar. Så många tjejgäng tog mig under sina vingar under kvällen. Valerie Aflalo, Frida Fahrman och Andrea Brodin - vilka gulliga människor som gjorde kanske sina 15:e Elle-galan. Det kändes så tryggt och snällt med dem. Inser att jag inte fick nåt kort på oss tillsammans. Men det fick jag på det här fina gänget. Men också Sara Biderman, Jessica Almenäs och Petra Tungården - så jordnära, snälla och vassa businesskvinnor på samma gång. Där kom jag fram med mina osäkra skratt och fick sen skratta på riktigt efter en stund med dem.Sen fick jag lära känna Katia Mosally lite bättre och hon - som förutom att vara en som genomgo människa - hade också hade kvällens mysigaste outfit! Mitt starkaste möte - herregud jag ska kanske skriva om mode men så skriver jag om känslor istället - var med Caroline Farberger. Blir faktiskt gråtfärdig när jag skriver det. När adhd-medicinen var väck och det kändes som alla ljud och intryck attackerade min hjärnan och på det ett jädra grubbel kring "Elaine overshara inte nu och va inte för mycket", då kommer Caroline med den mest genuina blicken, lägger sin hand på min arm och säger de mest fina sakerna om Evelyns och min relation. Det gjorde inte bara att jag fick fokus utan grubbelrösterna dog ut, även alla ljud från den där salen på Grand hotel och allt jag hörde var Caroline och fick en sån varm känsla av tacksamhet och jag fick anstränga mig för att inte börja fulgråta. Jag tänkte att det där blir ett bra avslut, tackade henne och åkte hem med lite mindre ängslan och en massa värme och tacksamhet. Gustav fick krama mig länge och tala emot det där dumma grubblet jag hade om mig själv och hur hela världen tycker att man är dum, knäpp, ängslig, efterhängsen och andra saker som adhd-hjärnan säger. Men idag har jag tagit medicin och kan ha lite perspektiv igen. Men jag tänker ändå att det kan vara bra att känna till, att bakom en glittrig look på en flådig tillställning kan det gömma sig en osäker flicka som är rädd för att var fel och inte få vara med. Stor kram på er hoppas ni får en trevlig helg