Repeat Jag har ju pratat om vilken trygghet det är i vänner som känt en länge. Inga stela leenden eller kallprat utan man hamnar på samma frekvens direkt. Inga konstigheter alls. Det kan även hända med personer man nyss träffat, det är bara mindre vanligt. Jag mår så himla bra när jag får umgås med dessa varelser som denna magi av att bara vara uppstår. Elaine är en sån person. Elaine som jag hängde med för en massa år sedan. Vi sprang in i varandra igår för första gången på kanske tio år. Vi pratade i kanske en och en halv timme. Vi var vänner när jag var pingstvän och hon var till och med med när jag försökte bli lesbisk. Det gick inge bra. Oj vad mycket faser jag gick igenom och vad fin och förstående Elaine var. Vi var iofs unga båda två och uppe i oss själva men vi hade himla fin vänskap. Samma namn och några fler gemensamma nämnare som gör att vi känns så lika på alla sätt och vis. Som en förlorad lillasyster. Vi sjöng i Klara Gospel ihop och sen bytte vi till Tensta Gospel där hon sjunger kvar. Jag funderar på om jag ska börja. Fina människa! Hon är gift, jag är gift och vi är mycket äldre än när vi var vänner. Vet inte varför vi gled ifrån varandra men kom fram till att vi båda sörjt det. Vi ska ses igen redan nästa vecka. Inte för att "vi måste ses" utan för att vi vill.❤️ Ta hand om era vänner särskilt de som ni bara kan vara med. Har ni sånna?
