Jag minns den sommaren. Ensamheten. Tom känsla i bröstet. Korta andetag som inte nådde hela vägen ner. När jag satt i soffan i dag väcktes ett korn av den känslan. Du min vän promenerade med mig i Bredäng. Platsen där min barn och tonårstid utspelade sig. Platsen där mina drömmar bor. De vardagliga drömmarna på mammas sida av Bredäng. Mardrömmarna på pappas sida av Bredäng. Mordor och Paradiset i en och samma ort, i alla fall för en som mig. Jag tog mig dit den sommaren, fler gånger. Jag behövde bearbeta. Matheo var bara ett år. Du min vän följde med. Det gjorde fler vänner, tidigare och efter. Men denna gång var annorlunda. Vi stod precis på den där gränsen till mitt helvete i Bredäng. Jag darrade på läppen och sa att "Det är där mina mardrömmar tar plats, där min barndom trasades sönder." Du tittade dit, tog mig om axeln och sa "då går vi dit". Jag blev förvånad, förskräckt och glad på samma gång. Jag sa inget. Vi gick längs mitt mordors gator, passerade mörka minnen, fotspår från mina barndomsfötter. Passerade hans fönster. Tittade upp på dem, gick förbi. - Vad gör vi om vi ser honom. Du tänkte innan du svarade. Jag visste att svaret inte skulle vara ärligt utan ett jag ville höra. På dessa gator kunde du inte ge mig annat. - Jag skulle slå ner honom. Jag visste att du ljög, men jag blev glad för din omtanke. Vi fortsatte att gå. Du var noggrann med att vi inte skulle missa en gata. Sen gick vi över till den ljusa sidan och spelade minigolf. Det här är tre år sedan. Jag har drömt mardrömmar sedan dess, inte mardrömmar som erövrat Bredäng. Det är tack vare dig. Tack❤️
