Det är många år sedan jag sårade dig. Det var inte meningen, det bara blev så. Jag var inte längre kär. Alldeles för många tillsägelser om banala saker som borde vara självklara för vuxna behövde jag påminna dig om. Tillslut kände jag mig som din mamma. Jag älskade dig men jag ville såklart inte ligga med dig längre. Jag gjorde slut, för jag var inte kär längre. Du hatade mina förmaningar om att du skulle passa bättre ihop med någon annan, nån yngre. "När du säger så blir det så definitivt" "Vaddå?" "Att du inte älskar mig längre.." "Det är ju det jag gör, det kommer jag alltid att göra. Men inte på... på det sättet". Du svalde och försökte hitta skäl att hata mig trots att brottet inte skulle få mig fängslad. Jag slutade ge dig hopp om kärlek någon annanstans. Det är det sista man vill få från den man håller kär. "Tyst. Bara tyst." Vi slutade ha kontakt. Jag var alldeles för snäll, det gjorde det svårare att gå vidare. "Det hade varit lättare om du varit en idiot". Du klippte kontakten med mig. Gavs chans att odla avsky, hat och påhittade intentioner som jag skulle ha haft. Trots att du innerst inne visste, du vet. Men vägarna för att komma över en person är ibland mörka. "Tillåt mig hata dig så jag kan släppa dig." "Ok" "Jag är offer du är boven." "Ok" Men så började du be gemensamma vänner att välja läger. Många skrattade, andra valde, dig. Ett ultimatum, bisarrt sådant. Varför gör vi så mot folk. Är valet mellan en brottsling och ett offer så visst. En pedofil och en utsatt, då spelar inte "men han är min pappa" nån roll. Valet är enkelt. Men här var det mellan en man och en kvinna, vars kärleksrelation inte längre var. De som inte valde dig blev bortvalda och snopna på samma gång. Jahapp. 15 år ha gått. Häromdagen gick du förbi vår en gång gemensamma vän. Hon som du valde bort för att hon inte tog ställning. Ni har skrattat, pratat, rest, tillbringat år tillsammans. Vänner vid sidan av vår kärleksrelation. Men. Det var ju en vän till mig.. Du strök förbi henne och hon log överraskat över att det var du. Du gick bort, tillbaka och gick förbi henne en gång till. Tittade. Men gick. Utan ett ord. Hon kvar där, snopen. "Du gjorde honom riktigt illa" sa hon. "Det var ju så jätte längesen" "Det måste ha gjort jätte-ont" sa hon Tiden går och vi går vidare. Ibland med hjälp av hat. Men så nära kärlek det kan ligga ibland. En syrgasmask i havet som dränker oss i sanning. Hon ville inte ha dig och därför ska du hata henne. Förlåt mig. Jag skulle lämnat dig ifred. Tre års kärlek är inte värd 15 års smärta. Hur länge får man vara arg över att känslor inte är besvarade? Och tycker ni det är ok att anhöriga till dumparen blir behandlade så? En förklarade det väldigt enkelt för mig "Det går att dra det längre. Ta bort, inte bara personer som påminner om den som dumpade en, utan också maträtter, lakan, kläder. En total minnessanering, men helvete då är man kär"
