Jag vill inte vara det där barnet som sjunger som en kråka men vars mamma säger att man sjunger som Whitney Houston. Som jag skrev innan så uppskattar jag ärlighet och skulle nog vara livrädd om jag som vissa kändisar bara hade ja-sägare och rövslickare runtomkring mig. Jag känner mig trygg när folk vågar säga att jag gjort fel, varit dum eller till och med vågar skälla på mig. Och att jag tar till mig kritik. Då vet jag om jag är på rätt spår eller inte. Jag har en dröm om att skriva en krimroman och jag håller på att skriva den nu. Jag skrev mina första sidor för två veckor sedan och skickade till Camilla Läckbergs redaktör John. Han gav mig bra och värdefull feedback, men det han sa som fick mig att få glansiga ögon av glädjetårar som inte vågade titta ut, inte än. Han sa Hej! Bra första sidor som väcker nyfikenhet! Mordscenen är lite för långsam. Du kan stryka ner den med en halv sida så att den blir rappare. Den är lite för detaljerad. Så kolla på detaljerna och se om några känns oviktiga. Jag tycker inte att scenen där liket hittas behövs. Sådana scener finns i så många deckare, och din bok är något mer. Det räcker att gå direkt på Nastaran och istället förlänga den scenen lite mer. När du fortsätter skriva är det bra att ange dagarna i boken så att vi har koll på kronologin. Som sagt: lovande början!" Lovande början Kan ni förstå vad det betyder att höra det från Camilla Läckbergs redaktör. Jag är så glad. Allt kan ju gå åt skogen, men jag lär mig enormt mycket av Johns feedback. Nu har jag skrivit tio sidor till och skickat till både John och Anders. Jag håller tummarna. En av mina karaktärer heter Nastaran för jag tänker på en tonårskompis jag hade som heter Nastaran. Hon är stark och som sammet på samma gång. Väldigt vis kvinna och det är exakt så jag tänker att min polis som det är i detta fall ska se ut. Sen tycker jag Nastaran är ett väldigt vackert namn. Nastaran Soultani, du är en karaktär i min förhoppningsvis kommande bok. Puss på dig!
