Jag vill inte säga vart det tog plats, men jag måste berätta att det hände. Igår läste jag att det finns massor av ensamkommande flyktingar som bor på gatorna i Sverige. Jag skulle ta mig till en plats och råkade gå in i vad jag tror var ett sånt barn som inte pratade svenska. Han var högst 13 år och pratade inte svenska. Först trodde jag att han var drogpåverkad men snart insåg jag att han var nyvaken. Han sov och jag hade gått in i hans sovplats för natten. Jag insåg det tio sekunder efter han hade skyndat sig därifrån. Jag tog vagnen och skyndade efter. Tog han på axeln och han såg nästan rädd ut. "Are you ok?" Frågade jag. Han nickade lite skyggt som svar och tog upp sin telefon och låtsades pilla med den upptaget. Telefonen var död. Hans byxor hade han växt ur, hans kläder var alldeles för tunna för det här vädret. Jag ville ta med honom hem. Ge honom en säng. Göra något. Jag skämdes att jag bara tio minuter tidigare skrivit om ett flådigt kakelgolv på vår balkong. Jag skämdes för att jag glänst på röda mattan dagar tidigare. När jag gjort allt det så sover barn på offentliga platser på Sveriges gator. Barn. De är rädda och utsatta. Jag vill att vi hittar och hjälper dem innan andra hittar och utnyttjar dessa barn.
