Kanske står dessa känslor nära varandra eller kanske är det bara en destruktiv känsla som gör att jag håller mig på tårna. Oförmögen att slappna av och andas ut för då kanske jag eller någon jag älskar drabbas av något. Får man må och ha det så här bra. Nej deg får man inte kommer jag snabbt på. Tankar om våldtagna och misshandlade barn kommer tillbaka, och så sitter jag i min gröna sammetssoffa och mår dåligt. Precis så där dåligt som jag tror att jag förtjänar att må när en hel värld lider. Gustav kommer hem, sätter sig mittemot mig. Jag berättar om min dödsångest och han om sin. Hur vi vill vara bättre föräldrar medan vi är här. Jag: Jag är rädd att Matheo ska växa upp och säga mamma du lekte inte med mig du var i din telefefonen. Gustav lyssnar. Jag: Det är ju mycket bättre än det en gång var men jag har ångest över att jag bloggat hela Matheos livsstid och två år innan det. Gustav nickar, Jag: Jag tror bara att jag skulle vara en mycket bättre mamma om jag inte bloggade. Det är två timmar per dag jag frigör till barnen. Gustav: Det skulle göra stor skillnad. Jag känner mig lättad och rädd på samma gång. Så många som vill blogga, bli influencers och få blogga på mama. Jag borde vara tacksam. Men så tänker jag på vad jag vill och det är att vara en bra och närvarande mamma till våra barn. Att följa ens hjärta och ett det folk tycker att man borde, det är en konst. Åh vad jag vill behärska den. Jag är livrädd för att kasta bort min tid med barnen på telefonen. Pascal sover förvisso vid mitt bröst nu så han märker inte att jag bloggar. Men jag hade också kunnat lyssna till hands andetag, tittar på fullmånen som står klart på himlen i denna skrivandes stund och dessutom lyssnat på mina tankar och reflektioner kring dan. De privata istället för att formulera det personliga för mina bloggvänner. Det känns lite som att ta farväl från en vän därför drar jag mig. Men jag tror att vi närmar oss vår slutstation mina älskade bloggvänner.❤️❤️❤️?
