Blan lattemuggar, boardingkort och nappar som alltid tar sin flykt. Det är lite rörigt men framför allt så är det härligt. Att ha en sovande Evy bredvid och grabbarna pratandes framför mig gör mig alldeles varm. En gång i tiden var jag rätt ensam. Kände mig malplacerad i min familj och mitt liv. En märklig pappa! Mamma och jag har alltid haft det bra med det har funnits tider då det verkligen kännts som att vi har tre decennier och Atlanten mellan oss - hon är ju född 1949 i Brasilien, så det är klart att det krockar ibland. Men just nu älskar jag mitt liv. Jag har de vänner jag vill ha och litar på. Jag tränar fyra gånger i veckan och jag har ett jobb jag älskar. Jag jobbar för en förändring som ni kommer få reda på nästa år. Men så försöker jag klura ut hur vi kan bli stödfamilj på ett sätt att det inte går ut över barnen och att vi kan ge våra gäster den tid som de förtjänar och som krävs. Jobba för att en mamma och hennes barn blir integrerade, det vill jag göra. Gustav och jag har kommit överens om att inte resa någonstans över jul eller i januari som vi brukar. Då kanske jag får tid att agera stödfamilj i två månader. Ha det som huvudsyssla. Hitta boende åt dem under tiden. Det skulle jag vilja men jag vill göra det helhjärtat. Den här mannen inspirerade mig så. Jag måste bara rådgöra med Gustav och Matheo. Förklara hur världen ser ut och se vad vi kan göra tillsammans för att hjälpa. Är ni fler som tänker i samma banor? Det skulle göra mig så glad för då kan vi vara varandras bollplank under tiden.
