Min farfar Arne Bergqvist bjöd alltid oss barnbarn på allt. Det tedde sig självfallet naturligt eftersom han hade en inkomst och vi barbarn inte hade det under en lång tid. När jag började studera och få ett litet CSN-lån som inkomst så ville jag ibland få betala för en fika som farfar och jag tog. Farfar sa bestämt ”nej” med motiveringen ”När du är färdigutbildad, har en ett bra jobb och en skälig lön, då kan du få bjuda mig på kaffe. Till dess ska jag betala, inte du.” Det dröjde 26 år tills jag fick bjuda min farfar på kaffe och jag kan säga att både han och jag var stolta det ögonblicket. Jag var glad att han lät mig bjuda. Jag har tagit med mig farfars filosofi till mitt egna liv och mina relationer. Med vänner och familj som tjänar betydligt mindre än jag, så pass att en kopp kaffe faktiskt skulle svida för dem så är det alltid jag som betalar. Jag ser hur de kan få dåligt samvete men jag säger som farfar ”När du har ett jobb, en bra lön, då kan du få betala. Till dess är det jag som betalar.”. Tacksamt men också med, i mitt tycke, oförtjänt dåligt samvete låter de mig betala. Jag får påminna dem om att de "försörjde" mig när jag var fattig som en kyrkråtta. Vi har en skön vänskap som inte bygger på att man skriver upp tjänster och gentjänster. Vi säger istället att ”Det ordnar sig”. Så säger inte snåljåpar de säger ”du är skyldig mig en kaffe”. Några av mina "Det-ordnar-sig-vänner". Ibland får jag, trots att jag tjänar mer för tillfället det kan lika gärna vara det omvända, lägga ned Visakortet. Mest för att ge dem känslan av att de också får ge och för sin egen värdighets skull. Folk vill känna att de är värda något och många bygger sitt värde i att kunna ge. Jag har själv varit i den sitsen. När farfar var rullstolsburen sista året av sitt liv så tog jag och min kusin Katariina ut honom på fika i Tessinpariken i Stockholm. Både jag och min kusin har två välbetalda jobb och skulle gå och betala för fikat. Med förtvivlad blick, darrig röst och hand så räckte farfar oss sin plånbok. Vi sa att det var ok, att vi kunde betala. Farfar blinkade bort tårarna och sa ”Jag vill betala.” För hans självkänsla, värdighet och farfarsskap som han hade haft i 31 år, så lät vi honom betala. Det finns tid att ge och det finns tid att ta emot.