Eftersom jag har varit begravd i bokprojekt så har världen utanför äntligen öppnat upp sig för mig också. Nu kan jag sätta mig in i barnens tillvaro mer och jag kan säga att Evelyn är nöjd med sin förskola. Hon älskar sina pedagoger, har blivit tajt med en kille i klassen och börjat få tjejkompisar utanför klassen 😭😍😭😍😭😍😭😍😭. - Så hon börjar få vänner, sa jag till Gustav. - Klart hon får, sa han som att det vore den mest själklara saken. Det är ju inte det för funkisbarn, men kanske lite lättare för just Evelyn. Jag menar vi har en liten diplomat som hälsar folk välkomna och bugar när vi får besök. Pascal är som vilket barn som helst och tittar skeptiskt länge innan han krystar fram ett hej. Tänk att denna lilla tjej med en ovanlig diagnos skulle bana vägen för sig själv känns det som. Jag är så tacksam! Och ändå började det så oroligt trots att hon alltid varit glad. Mitt lilla hjärta, jag saknar ord. Tårarna rinner. Sån resa med dig Evelyn. Sån rädsla men det går inte att mäta med kärleken du ger oss och glädjen❤️
