Jag fick en väl menad kommentar som frågade om bloggen blivit en adhd-blogg. Det fick mig att dra fingrarna från tangentbordet. Det är många som vill att man ska bli postergirl för adhd men jag är mer än så. Så tack för frågan. För den fick mig att tänka på nåt helt annat. Det bara slog mig när jag sköt bort min diagnos för en stund och lät andra tankar flöda in. Jag har haft stora kärlekar i mitt liv, haft turen att mötas av ömsesidig passion och ibland, ja flera gånger, varit olyckligt kär. Men du vet när det flödar lika starkt, när ni är precis lika förlorade i varandra och lyckliga tillsammans. Du tänker att du aldrig någonsin kommer kunna leva utan personen. Så var det. Men den där passionen och fria själen som jag en gång förälskade mig i blev också en person som jag sakta tröttnade på. Kärleken försvann inte men den förändrades från att ha känts som mannen i ens liv till att mer vara energi av en yngre busig kille som inte hade koll på läget. Nästan som en lillebror och du kan ju tänka att en sån känsla vill man inte vara intim med. Jag sörjde den där explosionsartade kärleken, var förbannad över att mitt känslolandskap hade möblerats om till honom. Jag ville inte vara kvinnan utan den där busiga tjejen för att matcha honom. Jag önskade att vi hade träffats som tonåringar, haft de där tio åren tillsammans innan vi växte ifrån varandra som nu - vid 25år. Det var svårt att träffa varandra där min nyans av person precis stod i begrepp att gå från tjej till kvinna. Att tänka på framtid och ansvar. Han var fånga dagen förkroppsligad utan en plan i sikte men alltid vid i håret och ett bekymmerslöst leende nära till hands. Jag lämnade honom, inte för att känslorna inte fanns kvar utan för att de inte var tillräckliga för en fortsättning - den fortsättningen jag önskade då. Som jag sörjde honom när vi var ifrån varandra samtidigt som jag inte stod ut med honom i min närhet. En elak men inte avsiktlig fram och tillbaka dans tills jag till slut rev av plåstret och sa till honom att gå vidare. Inte för att det var det jag ville, se honom med en annan. Men jag ville heller inte plåga honom i detta mellanläge. Jag har själv plågats där av andra. Jag såg i hans blick när hoppet lämnade honom, det en gång tillgängliga leendet var borta och den enda vinden i håret jag såg var när han med beslutsamma steg gick framåt, bort från mig. Han tänkte inte vara sårad längre. Jag bröt ihop men sprang heller inte efter. Jag lät både honom och tiden gå trots att hjärtat var i en miljonbitar men hjärnan visste att det inte skulle gå. Han var min bästa vän. Jag ville ha kvar honom i mitt liv men att ens livs kärlek vill ha en som bästa vän, nej jag förstod och lät honom gå. När han träffade en annan och jag via andra hörde om den där busiga blicken, det lättillgängliga leendet och vinden i håret bredvid en sån vacker och, som jag hörde ryktesvägar, underbar tjej som ville fånga dagen med honom. Då var min spontana reaktion ett lugn och ett längre leende. Han hade hittat hem, min älskade älskade vän. Men jag förstod också att han för alltid skulle välja att ha ryggtavlan mot mig och jag ville inte störa hans lycka. Jag pratade med en pappa till en kompis vars föräldrar nyss separerat. Man tror att den som lämnar bara inte är kär längre, men han sa något som jag tog med mig genom livet och det var "Det är inte så enkelt Elaine, kärleken är inte svart eller vit. Det finns en massa gråskalor". Och jag insåg att jag var på en skala där kärlek fanns kvar, mycket kärlek. Men inte tillräckligt för en fortsättning. Här är ett annat kärleksminne från tiden då Matheo var en liten klump Har ni sånna starka kärleksminnen som ni kan tänka på ibland? Jag spelar upp dem som filmer för mitt inre. Inte för att jag på något sätt är olycklig i mitt nu - tvärtom, Utan för att jag känner mig så rik på känsloupplevelser. Jag är så glad för det jag fått uppleva med andra män, fina band. Särskilt när mitt första band med det som skulle vara min pappa, var så fruktansvärt trasigt så känns det som att universum och livet kompenserade rejält. Tack Livet
